Dansar som galna

Romanen, filmen och pjäsen Gökboet trampar på civilisationens ömmaste tå:
behovet av anpassning, normalisering, strömlinjeformning.

När Gökboet nu blir dans med Bounce kollektiva koreografi och gruppglöd är
det bara att ge dem rätt. Dans är ett utmärkt uttrycksmedel för vanmakt och
revolt, för det innerst inne subversiva i människan. Och Bounce är i
celebert sällskap om man vänder sig om och blickar bakåt i danshistorien.

Bounce arbetar fortfarande utifrån sin bas av break-dance, men har utvecklat
den och använder olika dansstilar som metaforer.
Utgångspunkten i en kantig,
hårt rytmiserad och aggressiv dansstil har växt till ”fusion”. Samtidigt som
break- street och hip hop påverkat samtidsdansen grundligt, kan man se att
Bounce har vidgat sitt dansspråk väsentligt under de nio år som gruppen
funnits. De tillåter sig att leka med sin egen showighet och är lika
fenomenalt samdansade som de är ekvilibristiska solister.

Plötsligt inser man att Cullberg-traditionen fått en otippad arvtagare
bakvägen genom Bounce. Här skapas ett lyriskt dansdrama, som berättar med
lätt hand men med tungt fokus på ett tema, ett budskap, faktiskt. Den
maktfullkomliga Syster Ratched dansas utmärkt tydlig och kraftfull av
Teneisha Bonner. Hennes hov av två mentalskötare, Joe Jobe och Filmon
Michael är lika vässat distinkta. Och så patienterna: Fredrik Rydman som
McMurphy är en genomtänkt tolkning. Elchocks-scenen en grym och uppslitande
bild, festen på avdelningen ett sjövilt uppror mot måttlighetens ängsliga
lagar och efterräkningen en sammandrabbning som gnistrar.

Det lite egendomliga lapptäcket av musik väcker visserligen undran; den
töntiga filmen i mitten håller inte måttet. Personligheterna hos patienterna
hinner inte riktigt djupna, men de stora penseldragen i Gökboet i
Bounce-version fångar humorn, sorgen och upprördheten över en galen värld.
Bounce dansar för livet.

Margareta Sörenson