Kreativa koreografier av Cullbergdansare

Tre dansare från Cullbergbaletten har på såväl Moderna Dansteatern i Stockholm samt Dansstationen i Malmö presenterat egna verk under den gemensamma titeln Växtverk.
Dansen har en mängd välgörande effekter. Det vet vi alla. Den väcker glädjen, energin och den där lilla lusten att leva inom oss.
Att det inte är möjligt att växa och utveckla sin personlighet utan lek, humor och kreativt tänkande tog de här små korta dansade sketcherna fasta på. De är skapade inom ramen för en nyinstiftad workshop där Cullbergbalettens dansare getts en frizon för eget skapande. Vilket fin idé! Hoppas bara att den fortsätter och att den också kan ge nya ideér till hela kompaniets utveckling.
Intressant är det att konstatera hur mycket de tre koreograferna satsat på kommunikationen med åskådarna som man med alla medel försöker göra delaktiga i.
Mest handlar det om olika sätt att lösgöra sig från konventioner, utveckla sin egen personlighet, men främst att på alla möjliga sätt få åskådaren att känna sig delaktig.
Shintao-O-ue hänvisar t.o.m. i sin föreställning mellan a och B till en helpdesk på tel 070-485 40 13, öppen alla veckans dagar, där du uppmanas ge din egen syn på verket.
Någon av dansarna använder direkt tilltal. En dansare upprepar envist att alla söker efter rörelsen, den där som vi alla vill ha. Något ouppnåeligt.
”Researchen”, tillägger han med träffsäkert komiskt uttryck, ”är räddningen.” Innan han själv vevas upp på en hög ställning där han avslappat blir liggande.
Rummet upphörde här för honom att existera, allt det som föregick på golvet blev plötsligt ovidkommande. Allt, även människorna blev möjliga ytor till kontakt och nya sätt att dansa. Han bleb viktlös som en astronaut.
Fast är det inte så att vi alla trotsar tyngdlagen bara genom att lyfta ett ben från marken eller ta ett skutt i luften? Precis som i kontaktimprovisation.
Det är en tät, livfull koreografi, fylld av humor och medryckande inslag. Mest handlar det alltså om uttrycksmedel, mindre om rörelse.
Visst känns det angeläget att omvärdera vad dans är idag, inte bara tillintetgöra åskådaren med alltmer konstfulla ekvilibristiska rörelser. Sådana som vi formligen översköljs av som på en filmduk.
Träffade var också kommentaren om hur alla på scen idag bara talar engelska – som om svenskan inte dög längre – utan bara anglo-amerikanskan. Varför är vårt eget språk inte så ”cool” längre?
Det var inte bara galna upptåg utan också lite mer filosofiska reflexioner. Som i Thomas Zamolos Hado där dansarna låtit sig fascineras av kraften i vattnet och hur den påverkar oss.
Till ljudet av en japanskinfluerad musik av Ralf Freudenberger som spelades live på scenen – ett flöjtspel som närmast förde tankarna till en vattendroppe som aldrig upphörde att falla – rörde sig dansarna med lika droppartade rörelser fram över scengolvet som på detta sätt förvandlades till en fristad där ett av jordens mysterier, vattnets aldrig sinande cirkulation, tycktes pågå.
Det fanns även höga glas fyllda med bubblande vatten på scenen som dansarna fokuserade på. Hur galen kan man inte bli på en droppande kran? Ibland sitter de bara där och stirrar fascinerat på vattnet, ungefär som vi själva vid någon strand och mediterar över allt det där ogripbara som vårt Universum är uppbyggt av. Bräckligt, mystiskt, förgängligt…
I det tredje verket Okänd Art av Alexander Ekman går det mera uppsluppet till. Dansarna improviserar kring människor och djurs likartade beteenden.
Mest liknar de en samling söta kyckligar som hoppar runt som om de upptäckte världen.
En är ledaren. En ilsken höna som är höggravid och står där och förargar sig över sin växande mage medan den som befruktat henne dragit sig undan.
Det är skratt, lek, rörelser i hela flocken och det smittar av sig på alla oss i publiken som efter en stressig dag kommit för att låta oss ryckas med av energin. Den mixade musiken av koreografen själv, J.S.Bach och Charles Trenet bidrog till detta.

Ann Jonsson