Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 20 oktober 2020

En annorlunda marionett

2006-04-12

Fakta:

Namn: Solot
Koreografi: Kajsa Sandström
Musik: Fredrick Bäckström
Plats: Norrlandsoperan
» http://www.norrlandsoperan.se

För ganska precis 100 år sedan, mitt i modernismens mecka Paris, föddes en
idé om marionettdockan som den ultimata scenkonstnären. En idé som många av
symbolismens företrädare, t ex Lugne-Poë, laborerade med
i teori såväl som dans- och teaterpraktik.
Vad Kajsa Sandström gör i sin solodebut som koreograf och dansare i den
koreografi som hon så passande kallar för just Solot är att hon rycker
marionettdockan ur händerna på alla de numera dammiga gubbarna och gör den
till sin. Vad som intresserar Sandström är snarare det motsatta, nämligen
hur man använder en marionettdocka med alla dess begränsningar som medel för
kommunikation.
Draperad i en bylsig overalliknande klädsel står Sandström på scenen.
Likt en marionettdocka har hon linor som är fästa i dräkten.
Försiktigt
lyfts hon uppåt tills hon svävar fritt i luften. Rörelserna är ryckiga fast
ändå mjuka. Ett mjukt sprattel, som vore rörelserna mitt i en fundering.
Hon är inte dockan utan flickan i dockan, vilket man förstår sedan när hon
lösgör flera av linorna och metodiskt lirkar sig ur tygskalet och återigen
får markontakt medan tyget får hänga kvar som en markering i luften.
Lite
längre in i koreografin återkommer hon till tygdockan som hon skickligt
manövrerar i luftrummet med hjälp av linorna och hennes egna kroppsrörelser på
golvet.
En berättelse om en kvinna i ett rum målas upp med hjälp av rörelse
och ord på den helt avskalade scenen. Berättelsen som är typiskt vardaglig
använder marionettens begränsade rörelsemönster för att visa på dramatiken i
den annars så odramatiska handlingssituationen.
Språkstörningar som
gäspningar, harklingar, hostningar, förvrängningar av röst och ord blir
också en del i sublimeringen av den kvinnliga scengestaltens identitet.

blir det istället otydligheten, begränsningarna och otillräckligheten som gör
denna kvinna tydlig. Hon är en kvinna i ett rum med en gul tapet och hon är
inte galen och inte hysterisk och som sådan i skarp kontrast till det
kvinnliga subjekt som den amerikanska pionjär-feministen Charlotte Perkins Gilman framställde i sin klassiska Den gula
tapeten
.

Sandström har en subtil och mycket finstämd humor som lirar i en liga för
sig.
I den avslutande tablån kommer hon tillbaka till den illusionslek som
var så markant i tidigare föreställningar som exempelvis den norska koreografen Mette Edvardsens Manual Focus som visats under senaste spelåret på Norrlandsoperan.
En videoprojektion som visar en vit stol används som utgångspunkt för
en egensinnig slapstick. Iklädd en fantasieggande grovstickad
klänningskreation får Sandström det att se ut på skärmen som hon interagerar
med stolen, fast än hon gör sina rörelser vid sidan av skärmen fritt på
scenen. Hon sätter sig på den, kryper under den och blir till en jättekvinna
i förhållande till den.
Det är onekligen härligt att se denna egensinnigt underfundiga artist, som
ju har en hel lång karriär framför sig att ytterliggare renodla sin
originalitet. Sandström är varken en uttalad queer, genus eller feministisk
konstnär, och ändå är det intrycket som hon på sitt okonstlade och
självklara sätt förmedlar till publiken och som det är helt omöjligt värja sig för.

Ann Tomic

Fler Föreställningar

Annonser