Illustrerad klassiker

Vill man vara snäll, kan man säga att Krzysztof Pastor bildsätter Tristan och Isolde hyggligt. Läser man programmet noga kan man till och med hänga med i förhistorier och snåriga komplikationer. Men Wagners musik som väller fram och upptar alla sinnen rymmer världar och traskar inte beskedligt igenom en saga. Wesendonksångerna och bearbetade avsnitt ur den senare komponerade operan Tristan och Isolde skrevs under en period då Richard Wagner var uppfylld av Shopenhauer och existentiella frågor lindar sig kring de erotiska och bär musiken.

Den mörka glöden i sagan om kärleken som inte låter sig inordnas har fascinerat sedan medeltiden och Wagners musik är här friskt innerlig och kärleksstormande laddad, men fri från överlastning. Med Ernst Billgrens scenografi har den fått en motpol som vågar bekänna färg och ge sig i kast med heraldik och symboler. Men Pastors koreografi har inget av den originalitet och karaktär som utmärker både Wagner och Billgren – ingen likhet i övrigt dem emellan.

Här dansas modern klassicism light; propra kårpartier och några lite vassare partier som de tre förrädarnas mer ekvilibristiska. Duetterna mellan Tristan och Isolde ger något mer utrymme för dansarnas tolkning. Både Anders Nordström och Marie Lindqvist är dramatiskt skickliga dansare, men får ändå svårt att ge sina roller ett djup. Det rörelsematerial som dansarna fått är för begränsat och för lite varierat, men framförallt oprofilerat. Känsloladdningen ligger på statisk förtvivlan och vanmakt; det rimmar illa med musikens obesvärade svängningar från ljuvaste ljuva till svartaste hat. Pastor lyckas inte med det svåraste, att bjuda Wagner motstånd med en egen tolkning.

artikeln är tidigare publicerad i Expressen den 1 april

Margareta Sörenson