Kalligrafiskt salt
Armar, händer och fingrar. Virpi Pahkinen har skapat ett teckenspråk som
präglar såsom grafiska blad på scenen. Hon inleder sittande och låter ett
underben bilda fortsatt linje med en axel, ett pekande finger teckna en
linje mot ovan. Ingen annan koreograf i Sverige påminner så starkt om de
första modernisterna i Duncan-generationen, med sitt utpräglade
solo-tänkande och återvändande till asiatiska förebilder och tankesätt.
Hon dansar för gudarna, inte för oss. Hennes nya verk Sal Mirabile på
Dansens Hus är en duo för Pahkinen och Pontus Sundset, men båda dansar solo
vid sidan av varandra. Han kraftfullt muskulös, hon finlemmad; han
bronsbrun, hon blek i svart siden; han ung, hon i medelåldern. Motpoler, men
också två konventioner om manligt och kvinnligt utan problematisering.
De
dansar vackert, kontaktlöst under saltet som rinner från ovan ner i fina
pyramidhögar. De få momenten med ögonkontakt mellan de två skönt precisa
dansarna ger en hastig känsla av en utvecklingspotential som dock, likt
saltet, får rinna undan.
Den som dansar för gudarna måste få himlarna att öppna sig. Jag ser dem inte
rämna, men jag ser ett koreografiskt formspråk skriva kalligrafi.
Artikeln är tidigare publicerad i Expressen den 3 april.
Fler Föreställningar