Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 30 september 2020

Döden som spektakulär skönhetsupplevelse

2006-04-03

Fakta:

Namn: Requiem
Koreografi: Tim Rushton
Ensemble: Den Kongelige Ballet
Plats: Det Kongelige Teater
» http://www.kgl-teater.dk

Vem har någonsin vågat sig på att sätta upp ett totalkonstverk för 33 dansare, en kör på 60 sångare, 3 vokalister och en hel symfoniorkester på temat döden?
Själv kunde jag inte låta bli att tänka på Preljocajs uppsättning N – som alluderar på franska ordet haine (hat) och som mera direkt anspelade på alla de fasor som krigen för med sig.
Även detta totalkonstverk grävde djupt i våra känslor, så djupt att t.o.m. dansarna lär ha blivit så illa till mods att föreställningen plockats ur repertoiren. Undrar hur länge Den Kgl. Ballets dansare står ut?

Trots att Rushtons Requiem, som nyligen haft världspremiär på Operan i Köpenhamn, även den är en skönhetsupplevelse utöver det vanliga tror jag ändå att den kan bli lite mera långlivad. För trots att det hos Rushton handlar om sorg, lidande, desperation inför döden och gränslös smärta så inger föreställningen ett hopp – det gäller bara att försona sig med sorgen och smärtan för att åter komma itakt med livet igen verkar vara dess sensmoral.
Fast vem vill egentligen gå på teater för att konfronteras med döden, den som i vår västerländska värld fortfarande är så tabubelagd? Är det då bara inåtvänd upplevelseromantik det handlar om?
Snarare ett sätt att tänka i nya banor, överskrida vad ögat ser, den symboliska ordningen, genom att konfrontera olika konstformer på ett mera integrerat sätt. Dans, musik, sång, ljuskonst, scendesign, arkitektur, kostymdesign…allt för att få publiken att känna sig mera delaktig. Det är vi själva som skapar rörelsen utifrån våra egna förutsättningar. Livet är vad man gör det till men samtidigt är vi okunniga om vad som kan ske. Ingen vet egentligen vad livet vill med oss eller som John Lennon en gång myntade i sin No Body Knows.
Dödsmässor handlar förvisso om livet, inte om döden. Om evig rörelse, inte om evig vila. Som här om livet före sorgen, livet efter sorgen och livet med sorgen. Livet rymmer döden men döden rymmer icke livet, tycks Rushton mena.
I stället för någon av de berömda requiems har han valt Goreckis intensivt klangfulla 3:e symfoni ( den sk. Klagosångarnas symfoni ) och Szymanowskis Stabat Mater där sextiotalet körsångare och tre skickliga vokalister som med sina himmelskt vackra röster slutligen helt tar oss alla i besittning.
Det geniala med denna föreställning är just den symbios som man så starkt upplever mellan rörelse, ljus, ljud och rum. Steven Scott är han som skapar magin med sin förtrollande vackra ljusdesign. Som scenograf arbetar han i korsfältet mellan ljuskonst, scendesign och arkitektur. Allt detta manipulerar han med hänförande tydlighet. Låter ljus och ljud inte bara bilda resonansbotten till själva koreografien utan lyckas också med konststycket att skapa en integrerad helhet. Ljus och ande är lika ohanterliga men hör förvisso samman. Men hela den medeltida sakrala symboliken med sin katedralmystik som jag tyckte mig förnimma vid första anblicken visade sig inte helt stämma med Scotts intentioner.
I programbladet läser jag nämligen att han låtit sig inspireras av Marcusplatsen i Venedig. Folkets egen festsal där man ju bl.a. ordnade processioner. I själva scenrummets bottenplan – Marcusplatsen – befinner sig dansarna hela tiden. Den rumsliga begränsningen utgörs av platsens kolonnadpalats, där de olika etagerna tydligt avtecknar sig. Ibland är de upplysta i alla tänkbara färgnyanser, ibland ser vi dansarna vandra längs kolonnadgallerierna vars färger skiftar i takt med musiken.
I andra akten står hela skaran körsångare – som orörliga andeväsen iklädda förtrollande vackra munkliknande kåpor – uppställda på rad på de olika etagerna och får sina stämmor att kännas nästan overkliga, som om de kom någonstans ovanifrån. Overkligt, nästan kusligt. I sista akten uppkommer plötsligt ett intensivt upplyst kors på fondens vägg. Den kristna symbolen. Hur kan den hjälpa oss med i detta gruvliga ögonblick?
Är det inte just så att alla vi dödliga saknar ett rum där vi inte bara kan få försoning utan också få ny kraft att leva vidare?
Hela denna anda präglar dansen. Det är en ballet för hela corpsen. Som gråsminkade, askliknande väsen kastar de otroligt skickliga dansarna sig förtvivlat runt, söker utvägar men dukar under. Tjejerna är iförda silverglänsande grå tygstycken, killarnas askgrå överkroppar ges extra styrka genom den intensiva ljusföringen. Alla rör sig, växelvis tillsammans, växelvis parvis eller i gruppkonstelationer, hoppfullt blickar de uppåt innan de åter sätter sig i rörelse. Hela tiden äger nya grupperingar rum, hela tiden är där någon som dör. En kille som urskiljer sig från mängden plockar upp dem och bär ut dem på sina axlar. Innan dess omfamnar han dem, viker försiktigt ihop deras armar, någon gång lägger han sitt huvud mot kvinnans bröst. Mänskligt men ohjälpligt. Längs med en vägg ligger lik på svarta tygstycken som ingen verkar ha tid med. Plötsligt förbarmar sig samme kille och släpar ut dem.
Ingen bryr sig. Alla bara fortsätter att försöka komma undan – som små fåglar som håller på att tappa balansen höjer någon armarna till sina försvar. Så musikaliskt avstämt att våra ögon tåras. Vilka är vi, vart är vi på väg?
Andra akten inleds med en slags procession. Etagerna är plötsligt fylda av gråklädda skepnader – körsångarna – som först verkar som döda andeväsen för att plötsligt, dolda bakom huvor av olika slag, börja stämma in i Szymanowskis kraftfulla musik.
Endast vokalisternas ansikten kan vi ana lite av. De är vitsminkade och påminner om de där vita lite kusliga maskerna som folk bär under karnevalen i Venedig. En annan figur som för tankarna till karnevalen är en kvinna så helt inbäddad i svart sidenbrokad och tyll att ingen mänsklig kroppsdel syns. Med jämna mellanrum skrider hon in över scenen. Vem döljer sig bakom denna förklädnad? Är det möjligen döden som vill göra upp med oss? Hon kan i alla fall gäcka och förföra med all sin prakt.
I takt med den våldsamma musiken skiftar ljuset till eldröda toner, korset blir allt intensivare alltmedan dansarna tycks samla sig till någon slags offerfest där kampen om livet förenar sig med döden. En slags försoningsfest som alla vi stackars dödliga satar får genomleva.
En skönhetsupplevelse rikare kändes det trots allt skönt att vandra tillbaks ut i det iskalla vårvädret!

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser