Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 05 december 2020

Surrealistisk danskonst i Malmö

2006-03-26

Fakta:

Namn: Quiet Agreement och Desert
Koreografi: Miguel Azcue
Ensemble: Memory Wax
Plats: Dansstationen/Palladium
» http://www.dansstationen.nu

Det är tydligt att det finns unga begåvade dansare och koreografer just nu i den skånska dansmetropolen. Det nystartade Mazettihuset och koreografkollektivet Rörelsen som nu också har sina lokaler där kommer säkert med tiden att bidra med nya spännande föreställningar.
Kompaniet Memory Wax, som också är medlemmar i Rörelsen – har just haft premiär på sitt senaste verk Quiet Agreement. Samtidigt passade de på att visa ett annat som de kallar Desert och som de i programbladet berättar att de vunnit pris för i Spanien.
Båda föreställningarna innehåller många spännande infallsvinklar som man hoppas att de skall utveckla i framtiden.
I Desert får publiken uppleva åtskilliga minuter av totalt mörker som kommer att bli en naturlig inramning till en föreställning som utspelar sig just i gränslandet mellan ljus och mörker. Allt är svart liksom de tre dansarna som ger intryck av att vara trollkarlar kapabla att skapa bilder som nästan osynligt glider in i varandra. Först till ljudet från pipande småfåglar sedan till suset från vågskvalp. Ögat som ser och inte ser tvingas släppa fram hörseln så att rörelsen snarare hörs än ses.
I inledningsscenen får vi se en svartklädd orörlig person stående mitt på scenen. Plötsligt börjar han suggestivt manipulera med sina nakna händer framför sig. De pipande fågellätena frigör själva rörelseupplevelsen. Händerna blir fler, fyra, sex…Varifrån kommer de? Bakifrån lite i stil med tjeckisk Black light theatre. Fast mest tänker man på Magritte – den där surrealistiske konstnären som just laborerar i gränslandet mellan dröm och verklighet.
Gradvis tar dansarnas kroppar mera tydlig form med hjälp av det allt intensivare ljuset som projiceras på dem men också av ett allt intensivare ljudflöde.
Det är visuell dansteater – en slags ljud-ljushappening – som stimulerar betraktaren att utifrån den belysta kroppsdelen – händer, ansikte – skapa sin egen bild , mindre inåtvänd än med hjälp av en teaterkuliss, mera nära livet kring oss… vattnet, fåglarna, skogarna men också oss människor som behöver kämpa för att få ytan att rämna så att verkligheten tränger igenom.
Mindre övertygande blir emellertid de karismatiska dansarna när deras rörelsevokabulär blir alltför explicit, det förtar lite av den poetiska förtätning och lite oroande ambivalenser som sammansmältningen människa – djur och natur – anspelar på.
Låt mörkret förbli lika isande kaotiskt som i en målning av Magritte.
Det nya verket är mera dansant. Handlar främst om samspelet mellan människor. Utforskar inte minst händernas rörelser för att nå kunskap om hur viktiga de är för att ge uttryck för våra känslor. Är vi medvetna om det?
Det är en duo framförd av två skickliga dansare – Johanna Jonasson och Miguel Azcue – som förresten är Dansstationens studiokoreografer under våren.
Till mjukt avvägd blandad musik ser vi dem på en fyrkantsrutig plattform kämpa för att skapa närhet mellan varandra.
Vissa toner i musiken får dem att inte ge upp. Det är kroppar som vill mötas men liksom inte lyckas, där är händer som tillslut blir som stumma vittnen eller bara bidrar att avskärma.
Varje tolkning är förvisso åskådarens egen. Problemet är att det fordras en starkare koreografi för att ge uttryck för allt detta utan att åskådarna skall tröttna halvvägs.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser