Koreografiska perpektiv på global konsumism

Maria Clara Villa-Lobos välkomnar publiken till XL och börjar raskt ta upp
beställningar från en meny där nio av dansens förnyare + två
specialerbjudanden serveras som hamburgare enligt Mcdonald’s
snabbmatskoncept.
Exempelvis går det att få en dubbel Mac Frankfurt, med anspelning på
dekonstruktören av den klassiska baletten William Forsythe, vars innehåll
beskrivs som ett extravagant nötkött av neo-klassisk förvridning i ett
smakfullt kubiskt vitt bröd med färska improviserade ingredienser och en
hypersamtida senap.
Det är bara för publiken att beställa för allt vad
tygen håller! Har man riktigt tur får man Cola och chips med sin
beställning också.
En aptitretare kallar Villa-Lobos sitt Mcdonalds spektakel för. Ett
spektakel som för maximal inlevelse i det som gestaltas ställer rätt höga
krav på publikens danshistoriska förkunskaper. Som tur är ges en snabbkurs i
Villa-Lobos referenslandskap av koreografer innan föreställningen för dem
som gillar att ha full koll, kanske känner sig mindre bevandrade eller bara
vill bli varma i kläderna.
Med raketfart kränger sig de fyra dansarna genom meny och
specialerbjudanden med raska klädbyten och med storstilad överdrift av de
koreografistilar man citerar.
Förutom Forsyth serveras smakprov på Win
Vandekeybus, Anna Teresa de Keersmaeker, Trisha Brown, Meg Stuart, Pina
Bausch, Alain Platel, Jerome Bel, Maurice Béjart och den för kvällen unika
specialaren Cullburgaren ala Mats Ek och Cullbergbaletten. Allt medan
Villa-Lobos ideligen uppmanar sina dansare:
– kom igen nu! Det här är snabbmat!
XL för hela slanten. Men Villa-Lobos har en undertitel också because
size does matter.
Och betänk att ingen i dansensemblen under serveringen av
dansmenyn någonsin uttalar Mcdonald’s paradslogan I’m lovin it!
Fast klatschigt är det i sann populärkulturanda. Ibland lite för mycket.
Ett junkkoncept som går hem, trots, eller kanske just av den anledningen att
innehållet går ut på att signalera till publiken hur ofta det vi konsumerar
bara är — tunnt.br/>
Stopp ett tag! Med hjälp av att tunna ut sitt urval av den senmoderna
danshistorien tar Villa-Lobos hem sina poäng. Är inte Mcdonald’s en sak och
dansens revolutionärer en annan?
Låt gå för att det kan finnas invändningar
om uttunningens metodik i Villa-Lobos fall! Dels för att hon citerar mycket
medvetet, dels för att hon främjar kunskapsspridande om dem som kom före.
Tillskillnad från många som inte bryr sig om historie- eller samtida
förkovring inom sina respektive konstformer men som härmar ändå, utan att de
någonsin slår dem att de härmar eller att de inte vet vad.
Efter aptitretaren kommer en föreställningsdel där Villa-Lobos sänker
tempot och reflekterar över globalisering och masskonsumtion så som det tar
sig uttryck i väst.
Idén spinner runt taylerismens effektivitetshets med det löpande bandet
som sinnebild för konsumtionssamhället, ett arbetsled som återskapas av
dansarna i olika kreativa lösningar och formationer.
Med jämna mellanrum
avbryts dansarna i sin aktivitet av ett alarm med den införstådda
uppmaningen att nu får de äta och ta igen sig. Happy Meal förpackningen som
bjuds har dock en baksida, där pappersmasker med komiskt rullande ögon blir
början till ett parodispel syftandes på de kapitalistiska idealens baksidor.
Hur livet kan reduceras till banalitet trots att motsatsen påstås.
Shoppingvagnar vävs in som ett återkommande inslag i den teatrala
koreografin, som stundtals drar markant åt showdanshållet. Om det är något
som jag fastnar för så är det just hur shoppingvagnarna används på scenen.
Bäst blir det i de avslutande inslaget där dansarna strippar av sig sina
vita rockar med Nikesymbolen på ryggen, sina skor, sockar, linne,
trosa/kalsong och plötsligt står där i leopardmönstrade underkläder. De nu
upp- och nervända shoppingvagnarna får i en sexhandelskontext andra
konnotationer. En bur där vi säljer oss själva!
Allvaret innfinner sig och
det är berörande när ljuset dämpas, den förödande sexkonsumeringssakten fått
ebba ut och dansarna kryper in och somnar innuti vagnarna likt skadade djur.

Ann Tomic