Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 18 september 2020

Ångestdämpande dans mot kylan

2006-03-10

Fakta:

Namn: Wool
Koreografi: Uri Ivgi och Johan Greben
Musik: Seamus Cater
Ensemble: Norrdans
Plats: Norrlandsoperan
» http://www.norrdans.org

Det står ett stort glashus på scenen. Runtom är ett lapptäcke av ullfiltar
utlagt.
Upp ur den marknära filtkonstellationen stiger rörelsen trevande.
Kroppar täckta av det mjuka, varma med riktning mot husets innanmäte.
Filtarna faller och människorna framträder genom husets väggar. Även för
inomhusbruk behöver filtarna arrangeras noggrannt. Kylan undgår människan
ej, varken ute eller inne och med det mottot används filtarna på olika sätt
koreografin igenom.
Wool är också vad Uri Ivgi och Johan Greben kallar, två samarbetande
koreografer med bas i Nederländerna, den koreografi man har skapat för
Norrdans.
En dansföreställning som fogar tankar om
förhållandet mellan individ och grupp med behovet av att mildra kylan. Ullen
alltså, för att dämpa existensiell ångest likväl som den långa bitande
vintern i norr.
När filtarna som täcker de framåtböjda kropparna i inledningen skalas av
och viks ihop börjar utforskningen av ideerna om grupp och individualitet.
Dansarna är klädda i vita omlotttunikor med stora vikta styva kragar som
markerar ett visst mått av stilisering. Dansarna rör sig som en stor kropp som
pendlar mellan den abstrakta rörelsen och ögonblick av igenkännbara
känslogester som kommunicerar deras individuellt upplevda men ändå
gemensamma oro och frusenhet.
Går det då att mötas som individer i tvåsamheten? Tre från varandra
fristående duetter, som tyvär fastnar i hetronormativitetens garn i sin
oflexibla inställning att konsekvent kombinera kvinna och man, med olika
grader av passion och inlevelse svarar ett entydigt nej.
Individualitet i
ett möte mellan två, allt från skört och avvaktande, till jämbördigt och
berusande samt till den starka driften att styra och kuva till medgörlighet,
baktänder alltid tillslut. Förening och individualitet går inte ihop.
En av de tre duetterna utspelar sig inuti glashuset. Kvinnan är lealös
och utan uttryck. Mannen modellerar med henne precis som han vill –
någonting han gör emotionslöst. Som en levande död trycks hennes kropp upp
mot rutan, hängs i taket, styrs och ställs med. I ett försök från hans sida
till famntag får hon liv och lyckas överta hans kommando som
fysisk manipulatör och rollerna blir således de motsatta. Trots, eller
kanske för att de andra lägger sig i deras affär slutar det illa och kvinnan
står plötsligt på taket redo att hoppa.
Med de försök till fristående individualitet som förekommer i
koreografin är det inte heller så gott ställt. Antingen strävar den
självmant i sin avigt stapplande utsatthet tillbaka mot gruppen, som den
manliga dansaren i inledningen, eller avbryts och tillintetgörs av gruppen
innan den har hunnit växa sig stark som i identifikationen mellan kvinnan på
taket och den uppskruvade ballerinan ala smyckesskrinskonceptet på golvet
nedanför.
Stycket med den uppskruvade ballerinan, vars rörelser följer det för
henne typiska mönstret av en mer och mer avstannande dans, får en vändning
när kvinnan på taket stämmer in i hennes melodi. Mycket betagande. Men den
frigörelse som ligger i luften när de båda bryter sig ur sina mönster i en
förenad sång uppslukas abrupt när de övriga dansarna bryter in i melodin med
sång, kängstamp och yviga rörelser. I en handvändning har gruppen tagit
över.
Fast den här gången har gruppen en helt annan dynamik. Den lever,
pulserar, ger och tar. Och blandar, framförallt blandar lekfullt hejvillt.
Tapdans iförda klumpiga kängor, hiphop och rituellt afrikanskt. Detta är en
besinnngslöst fantasieggande mångfald! Bilden av hur berikande vårat ”så
kallade” mångkulturella svenska samhälle skulle kunna vara om vi bara
släppte till lite. Det är en skarp kontrast till den grupp som tidigare
visades där individualiteten förtrycktes.
Det är ingen briljant föreställning med omvälvande ambitioner. Men den
är vacker och har något annat lite mer lågmält som tar tag i en.
Vi är ju
alla trots allt lite stelfrusna här och var och i Wool får man chansen att
stämma av sin själs frostfaktor obemärkt om man vill eller vågar.
Tråkigt
bara att det inte var fler som vågade, för när Norrdans kommer på besök med
en sådan fin föreställning förtjänar de en större publik, oavsett om
Cullbergbaletten är på intågande eller ej.

Ann Tomic

Fler Föreställningar

Annonser