Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Stjärnklart

2006-02-23

Fakta:

Namn: Tusen år hos Gud
Koreografi: Margaretha Åsberg
Plats: Dramaten, Stockholm
» http://www.dramaten.se

Om det var något jag kunde gissa på förhand, var det att det skulle bli
vackert. Margaretha Åsberg har i trettio år skapat dans för sceniska rum av
de mest skilda slag och hennes estetik är säker, personlig, subtil och
mångtydig.

Åsbergs verk har alltid varit multidisciplinära, men i Tusen år hos Gud har
hon kombinerat fler ingredienser och perspektiv än någon gång tidigare. Hon
ställer vetenskapen mot tron, fysiken mot konsten, bildrum mot ljudbild och
skapar rörelseteater med växelbruk mellan litterär och vetenskaplig text.

Stig Dagermans Tusen år hos Gud var avsedd som prolog till den roman om C J
L Almqvist han aldrig avslutade. Det är en märklig text om fysikern Isaac
Newton som en sen kväll 1727 i London får besök av Gud. Dagerman ställer på
så sätt naturvetenskapen mot allt det om vilket vi ingenting kan veta, bara
tro. Gud upphäver naturlagarna för en dag, såväl tebricka som betjänt börjar
sväva. Själv döps han till människa.

I föreställningen, som utgår från Dagermans text, finns två vetenskapsmän,
en astrofysiker och en filosof, i var sin ände av publikhyllorna som ramar
in spelplatsen. I det väldiga rummet där fantastiska rymd- och ögonfilmer
(Åke Parmerud) tapetserar sidorna, bollar de mellan sig vad vi faktiskt vet
om rymden runt oss och om människan och hennes inre. Vi vet idag oerhört
mycket, och ändå ingenting.

Perspektiven svindlar och långt där nere på golvet resonerar Newton med sin
Gud, berättar författaren, dansar hjort och dödsängel, sjunger himmelskt en
kör. Betraktaren innesluts i ett gestaltat universum, en bild- och ljuddikt
full av sceniska surpriser. Mitt i detta flöde, blir de rediga
vetenskapsmännen något av en stöttande hand när de dyker upp i musik- och
ljusströmmen. Det finns något trösterikt i deras relativiserande hållning,
ödmjuk och vanlig till skillnad från den lite pretentiösa tonen i
framförandet av den egentligen fyndiga litterära texten. Gudomligheten
sköter musiken av Rolf Enström, Thomas Jennefelt och Åke Parmerud.

Gud ser dock förvirrad ut. Klokare blir måhända ingen av detta, men det blev
en gnistrande skön resa till vårt, jämförelsevis, paradisiska tellus.

Recensionen är tidigare publicerad i Expressen 23 februari

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser