I lidelsernas och lustarnas våld

Repremieren på Kenneth MacMillans Manon blev ett spännande återseende med en av Den Kongelige Ballets stora och mycket vackra kärleksdrama.
Vi blir liksom instängda i lustarnas och omoralens håla i Kenneth
MacMillans stora balettdrama Manon, som bygger på Abbé Prévosts roman från
1731 om kurtisanen Manon Lescaut. Cyniskt salubjuds Manon som en annan
handelsvara av sin egen bror, samtidigt som hon själv splittras mellan valet av en rikeman, glimrande diamanter och eleganta kläder eller den äkta kärleken i ett liv med den fattige studenten Des Grieux.
Det går gräsligt illa för dem alla. Från överklassbordell och spelhålor i Paris till sista akten i New Orleans, dit Manon blir deporterad
som sköka och dör utmattad i armarna på sin älskade Des Grieux, som har följt med henne över havet.
Det är ett drama, där alla mänskliga känslor sätts på prov. Och med
Silja Schandorff och Kenneth Greve i huvedrollerna vid repremieren på Det Kongelige Teaters
Gamle Scene blev det lidelsefulla förhållandet mellan Manon och Des Grieux helt enkelt sublimt tolkat. Vackra och gripande var deras stora och tekniskt utmanande pas de deuxer med raffinerade vridningar, kast och lyft, där vi får följa utvecklingen från den första förälskelsens vilda liderlighet till den avslutande desperationen, sorgen och smärtan.
Den enormt ekvilibristiske Dawid Kupinski är i rollen som Manons
beräknande bror både hetsig, farlig och obehaglig under den charmerande ytan. Eminent danser han fylle-pas de deuxet med Amy Watson som
kokett och fräck älskarinna. Ett strålande par.
I karaktärsrollerne är Mette Bødtcher en käck och flott bordel-madam i Mia
Stensgaards påhittiga kostymer, som i sig själva berättar en hel historia, i likhet med många av de andra praktfulla rokoko-inspirerede kostymerna.
Mogens Boesen är perfekt som den kylige, kontrollerade och känslomässigt hämmade rikemannen Monsieur G.M., som försöker köpa sig till Manons kärlek.
Peter Bo Bendixen är perfekt som kall, småsadistisk
fängelsechef i New Orleans, som känner sig berättigad att utnyttja Manon
sexuelt.
Det finns fantastiskt fina steg i Kenneth MacMillans koreografi, som i
samspel med Jules Massenets känsloladdade musik skapar starka stämningsbilder. Enkelt och vackert inramas dansen av Mia Stensgaards
scenografi och Mikki Kunttus magiska ljus, som skapar sina egna rum på scenen. I och med huvudrollsinnehavarnas ypperliga karaktärsteckningar och med solister och balettkår i strålande form blev repremieren på Gamle Scene ett fantastiskt
glatt återseende av Manon, som i sin blanding av dans och mim passar som handen i handsken till Den Kongelige Ballet.

Vibeke Wern