Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 01 december 2020

Med pistolen mot tinningen

2006-02-01

Danmark och den danska regeringen har har gjort vad de förmår för att sätta
landet i förlägenhet.
Till att börja med avvisade man trotsigt att
kommentera den muslimska kritiken av den serie karikatyrteckningar av
Muhammed, publicerade i Jyllands-Posten, och försatte sig därmed i en
våldsam internationell diplomatisk press.

Desto mer lokalt, och navelskådande, kungjorde kulturminister Brian
Mikkelsen vid årsskiftet 2004/5, att han ville skapa en dansk kulturkanon –
en lista över verk, som (en serie smakdomare utvalda av ministern) anser
vara oundgängliga och omistliga i det danska kulturarvet.

Som föremål för detta proklamerade kulturgeneral Mikkelsen – som väl att
märka är samme man som för ett par år sedan deklarerade att han ville föra
en kulturkamp mot det vänsterorienterade Danmark -åtta
kulturkanonområden: Bildkonst, arkitektur, design och konsthantverk,
musik, scenkonst, film och litteratur samt barnkultur. Uppgiften var att
inom vart och ett av dessa kulturområden peka ut
omkring tolv danska verk/texter, som ska anses vara de främsta
förebilderna genom tiderna.

Och domarna föll

Det finns tre dansverk bland de 12 utvalda scenkonstverken:
Bournonvilles
Sylfiden, Harald Landers Etudes och Flemming Flindts Enetime – och valet är
i sig inte särskilt överraskande. Dock kan man fråga sig vilka speciella
danska värden som finns i dessa tre verk?
Bournonvilles Sylfiden är en
bearbetning av Taglionis franska originalverk, Etudes är i sin essens också
ett franskt verk (Harald Lander bearbetade den ursprungliga versionen av en
mer strömlinjeformad klassicistisk utgåva – starkt influerad av Serge Lifars
Suite en blanc och Balanchines Palais de cristal – när han arbetade i Paris
på 50-talet), och Flindts Enetime är baserad på en pjäs av Ionesco.
Gemensamt för de tre verken är emellertid att dessa tre ’danska’ baletter,
har haft stor succé ute i världen, och det är förmodligen detta som har
varit urvalskriteriet.
Som russinet i kakan fanns det också plats för Sten Koerners tokroliga hip
hop-version av Nøddeknækkeren (Nötknäpparen) i kulturministerns Parnass, som
en del av en kanon för barnkultur

Frågan är nu vad vi ska använda denna tröttsamma kunskap till?

Den danska kulturkanonen har blivit föremål för en livlig debatt i medierna
– under vägens lopp har flera av dem som arbetat med urvalet hotat med att
dra sig ur i protest mot ministerns uttalanden, och det har också funnits
kritiska kommentarer från oppositionen.
Naser Khader (Radikale) har ställt
frågan: ”… hvad er sigtet med det? Hvem er det rettet imod? Hvad skal det
anvendes til?”(Vad är meningen med det? Vem riktar det sig till? Vad ska det
vara bra för?). Utan att få något egentligt svar.
Mette Frederiksen
(Socialdemokratiet) pekar på, att ”… dansk kunst får en konserverende
status, hvor det, vi prioriterer og er opmærksom på, er det, der var. Det er
der ikke megen fremtid i” (Dansk konst får en konserverande roll, där det vi
prioriterar och riktar uppmärksamheten mot är det som har varit. Det bådar
inte gott för framtiden).

Många anser självklart att idén om en offentlig kulturkanon är ett uttryck
för systemtänkande, och att kultur inte kan antas eller dikteras, men det
verkar trots allt som om indoktrineringen har kommit igång:
Det ska
produceras CD’er, DVD’er och böcker om denna kulturkanon. Och kanske alla
danska hem ska ha den: Det ryktas om att enbart boken ska tryckas i över 100
000 exemplar.

Alexander Meinertz

Se vilka övriga verk som valts ut som föredömliga danska skapelser på www.kulturministeriet.dk/sw34241.asp

Fler Nyheter

Annonser