Peer Gynt går igen

Ibsen-år, och Stockholmsoperan tar fram en gammal goding: Peer Gynt. Detta
Ibsens läsdrama, som mer än annan av hans dramatik, lämpar sig för
omstöpningar är i John Neumeiers koreografi sannerligen värd att ses, höras
och begrundas. Den skapades 1989 för hemmascenen Hamburgoperan, och som enda
annat kompani fick Kungliga Baletten sätta upp den 1992.
Alfred Schnittke
komponerade musiken i samarbete med Neumeier och bjuder en rik klanglåda med
mycket finlir för slagverkarna.

Det är en klok tolkning där den stökige Peer blir mer av Envar och hans
rastlöshet tydligt existentiell och en manlig bekännelse. Verket passar
Operans dansare väl; ett lyriskt drama i Cullbergland där man gärna
berättar, men också sjunger vackert om kärleken, mammorna och döden.

I en listig dekonstruktion omges Peer av sju aspekter på sig själv, Solveig
har också en andra aspekt som Peers Anima. Marie Lindqvist i den
dubbelrollen är en pärla; lugnt laddad, rena rörelser, stumfilmsstora ögon.
Det avslutande megalånga adagiot för en ensemble på ett halvt hundratal
dansare är en ljuvlighet att skåda och en lisa för vintersjälar.

Margareta Sörenson