Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Hågkomster i mörkret

2006-01-17

Fakta:

Namn: Lieder der Nacht
Koreografi: John Neumeier
Ensemble: Hamburgbaletten
Plats: Staatsoper, Hamburg
» http://www.hamburgballett.de

Han gör det igen! Trollbinder sin publik med nya steg och skildringar av förhållanden människor emellan, alltsammans fångat i ett gränsland mellan dröm och mardröm samtidigt som han är väl medveten om att ha nått sitt eget aftonland.
Under den gemensamma titeln Lieder der Nacht (Kvällssång) presenterar John Neumeier två nya baletter, där han i spänningsfältet mellan dröm och sömnlös nattvandring undersöker olika livsstadiers kärlek och saknad sett i minnenas månbelysta lyckorus, ångest, sorg eller hopp.
I den första baletten Nocturnes är det Frédéric Chopins melodiösa pianomusik som spelas live på scenen med vital dynamik av pianisten Laume Skride, som manar fram frusna inledningsbilder av de tio dansarna i rörelse med var sin vit tekopp. Blickar utväxlas tvärs över scenen, tekopparna promeneras värdigt och par möts när de tror sig vara osedda.
Här finns paret där den vankelmodige mannen tvekar osäkert, men bestämt tas om hand av kvinnan som vet hur saker och ting ska tas om hand. Här finns paret som kastar sig i varanras armar, när tillfälle gives som ett kort intermezzo. Och här är den yngre kvinnan som bubblar av ett inre liv och av egna hemligheter, som hon absolut inte delar med mannen, som slokörat samlar upp sönderrivna hopkrullade boksidor från golvet i sitt försök att bringa ordning i kaoset. Här är det purunga paret som sorglöst hoppar och svävar omkring och här finns tre virila gossar som flyger virtuost över scenen i en kraftfull rysk dans. Och här finns även den mer mogna kvinnan iklädd svart, som till slut vågar sig på att ge sig hän en yngre mäns förbehållslösa dyrkan.
Elegant skrider de tio personligheterna in och ut på scenen, låter sig involveras i olika möten och utväxlar blickar med varandra. Slutbilden fryses, precis som inledningsbilden. Men längst framme på scenen ligger skärvorna av en tappad tekopp.
Neumeier har tidigare använt sig av Chopinmusik i sin, för övrigt också mycket vackra version av Kameliadamen från 1978, men koreografiskt av nya uppfinningsrika rörelser och lyft, där dansarna ofta ses bakifrån, där ryggtavlans möjligheter till uttryck tas till vara spetsat med stråk av händernas och ansiktenas längtan.
Stämningsmässigt bär Nocturnes John Neumeiers alla typiska särdrag av intellektuell lek med sceniska tolkningsmöjligheter där förfluten tid, nutid och framtid blandas ihop till en slags deja vu, som kan sättas igång eller hejdas i form av en frusen bild, men som dansar vidare på näthinnan långt efter att ridån har fallit.
Nocturnes är en utomordentligt spännande och stilren balettcykel, som man gärna vill se igen, även när den just har tagit slut.
I kvällens andra och dystrare verk Nachtwanderung (Nattvandring) tar John Neumeier Mahlers Sjunde Symfoni som utgångspunkt. Mahlers musik har under Neumeiers hela karriär spelat en stor och ständigt återkommande roll som inspiration för de stora ensembleverken av mer abstrakt karaktär. Neumeier använde sig av Mahlers tredje symfoni till Hamburgbaletten 1975 och den fjärde symfonin koreograferade han 1977 för Royal Ballet i London, därefter följde den första 1980 och den tionde 1984, som bägge skapades för Ballet du XX Siècle i Bryssel. Därefter har han återigen kreerat den sjätte symfonin 1984 för Hamburgbaletten och Femte Symfonin 1989. Senast hade Zwischenräume premiär 1994 till Mahlers Nionde Symfoni.
Precis som i Chopins Nocturnes leker Neumeier i Nachtwandrung subtilt med spänningsfältet mellan olika tidsplan mellan drömmar och sömnlösa nätters minnesresor. En kvinna ligger ner och har ett vitt lakan över sig. Med ett plötsligt ryck sätter hon sig upp. Unga män, stundom i pyjamasbyxor, stundom i soldatmundering passerar förbi. Somliga stupar. Unga förälskade par dansar också förbi. Hon söker sig ut, famlar försiktigt som en blind i mörkret – och försöker hålla kvar ett minne, något som låg nära om hjärtat, som en gång fanns där, men som hela tiden går förlorat för henne.
Joëlle Boulonge är kvinnan med en tjock fläta i nacken, som ångestfullt klamrar sig fast i lakanet, alltmedan strömmen av unga män tycks oändlig. Den pojkaktige Alexandre Riabko är den unga mannen som sätter sig på hennes sängkant och ömt låter sig infångas.
I den tredje satsens schertzo drar en gangsteraktig slingrande dödsdans i 20-talsstil plötsligt in över scenen. Den fjärde satsen bjuder däremot på en charmerande pensionärstillvaro i parken, där en äldre glasögonprydd herre med keps, stickad sleepover och anteckningsbok plötsligt möter Joëlle Boulognes tjusiga balettdam, som håller sin kuvertväska tryckt mot bröstet, som en glimt av ett möte, som får tankar och drömmar att gå igång hos de båda grånade. Den äldre hennern som har en viss likhet mer Hr Mahler, dansas rörande och humoristiskt en fint tillbakahållen Chaplin-stil i knäna av Lloyd Riggins som är före detta solist vid Den Kongelige Ballet i Köpenhamn.
Den avslutande dansens hektiskt övergående final knyter an till vår egen tid med stressade kontorsråttor och stojande ungdomar i jeans och med framtiden i blick, medan historien tittar förbi från sidscenen med tebjudningar i rokokostil och ännu fler soldater – likt absurda återblickar i tidsmaskinens prisma, där Herr Mahler tvärs igenom tidslagren stäcker ut handen efter en ung man, som med koreografens yrvakna blick betraktar livets påträngande och ganska kaotiska dans.
Nachtwanderung bjuder på mycket intensiva och rörande ögonblick, och några av de skyhöga flygande lyften är helt oförglömliga. Vilket flyt. Men Nachtvanderung är också bitvis ojämn, kanske för att den vill för mycket, den vill sammanfatta allt!

Majbrit Hjelmsbo

Fler Föreställningar

Annonser