Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 18 januari 2021

August dansar Lugn

2005-12-03

Fakta:

Namn: Köra och vända
Koreografi: Birgitta Egerbladh
Ensemble: Stockholms stadsteaters skådespelare
» http://www.stadsteatern.stockholm.se

Människorna, de leva som de kunna: springfart genom livet, små och stora
uppbrott i en enda röra, ett pågående utan avbrott. Paniken som smyger sig
på, ångesten som sticker upp, kärlekar som inte blev av. Ingivelsen att
gäspa mitt i alltsammans; man blir så trött.

Egentligen är det konstigt att kalla Birgitta Egerbladhs scenkonst
dansteater. Rörelseteater vore bättre, men eftersom skådespelarna rör sig
(lite i alla fall) i vanliga teateruppsättningar, så får man ta i och säga
dansteater när Birgitta Egerbladh är i farten. Här rör man sig nämligen
mycket, koreograferat och samorkestrerat. Rörelsen har en betydelse, en
mening på ett sätt som liknar språkets.
Egerbladh är mästerlig på att fånga
upp ticks och smågester av vanligaste slag och låta dem gå in i en form som
får stort format och säger något om leda och känslan av främlingsskap som
vanliga ord svårligen kan ringa in. Gångarter är en av hennes bästa grenar
och här småspringer, hastar, spatserar, krånglar, kryper åtta skådespelare
samtidigt som de talar många språk: textiska och dansiska, sångiska och
dramatiska.

Medan förra årets Tjechovträdgården lät ett hav av tjechovrepliker rulla
under en stor ensemble skådespelare och dansare i överdådigt spel, får denna
gång texten en mer central plats. Birgitta Egerbladh har smält samman
textrader ur August Strindbergs och Kristina Lugns verk. Från varsitt
sekelskifte talar de nästan i munnen på varandra.

Förälskelse och passion kränger över i slentrian, ångesten knackar på dörren
och uppgivenheten sitter vid köksbordet. Egerbladh och Lugn har båda mer
humor och distans än gamle August, som dock inte saknar en syrlig rolighet.
Det blir ofta roligt (som vi håller på!) och trots att inga egentliga roller
finns, uppstår en slags scenpersoner som ger profil åt alla dessa vi, ni,
dom som rör sig i ett alltmer hanterligt mönster. Några trivs bättre än
andra i dessa löst skräddade roller: Kajsa Reingardt har suverän hand med
att få Lugnrepliker att träffa som skott, Per Sandberg mullrar strindbergskt
som en sårad femåring.

Från samtidsdansens värld kommer också dramaturgin. Fragmentarisk och
repetitiv passar den precis in i gentagelsens perspektiv på tillvaron – alla
dessa gräl, alla dessa bortstötta, utstötta, kantstötta män och kvinnor som
försöker vara två.
Birgitta Egerbladh gör teaterdans för operadansare ibland, dansteater för
rörelseskickliga skådespelare ibland. En stor del av hennes arbete har varit
helt textlöst, med spridda ord eller med textens läten som sceniskt sound.
Denna gång lägger hon örat mot texten och lyssnar till ordens sprängkraft.
Hon hör kroppar, hur de faller, hur de tar sig upp. Det är lågmält,
eftersinnande och mycket bra.

Recensionen är tidigare publicerad i Expressen 2 december.

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser