Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 21 oktober 2020

Spirit – med kvinnliga koreografer

2005-11-26

Fakta:

Namn: Spirit
Koreografi: Pahkinen/Brolin-Tani/Veldman
Ensemble: Skånesdansteater
Plats: Båghallarna, Malmö
» http://www.skanesdansteater.se

Finns det verkligen något specifikt kvinnligt rörelsespråk i dansen? Frågan har ventilerats i många olika sammanhang. De flesta verkar ense om att något sådant finns men få har riktigt kunnat peka på vari det specifika ligger. Liksom manligt och kvinnligt kroppspråk är olika så förhåller det sig självfallet också så med manlig och kvinnlig koreografi. Problemet är väl att de alltmer influeras av varandra så det specifikt kvinnliga respektive manliga blir allt mindre tydligt.
Att de kvinnliga koreograferna har satt stark prägel på dansen under hela 1900-talet inte minst genom en ny gestik, mera jordnära och mera organiskt uppbyggd, är det ingen som kan förneka. Ämnet lockar förvisso till närmare utforskning.
Kanske finns det också en slags lite obeskrivbar andlighet som binder samman de kvinnliga koreograferna. Ett specifikt kvinnligt sinnelag, en krafkälla som Marie Brolin-Tani talar om, när hon presenterar Skånes Dansteaters nya föreställning Spirit, som nyligen haft premiär på Malmös nya dansscen Båghallarna.
Det består av tre verk skapade av tre individuellt helt olika koreografer. Två av dem,Virpi Pahkinens Nehebkau och Marie Brolin-Tanis Searching fick här sin premiär medan Didy Veldmans Tender Hooks första gången sattes upp 2003 med den nu försvunna Gulbenkianbalettens dansare.

Först ut var Virpi Pahkinen med sitt nya verk Nehebkau – den oändliga tidens odödliga ormgud, han som enligt egyptisk mytologi sammanför själar och ständigt vaktar vid underjordens port.
Pahkinens koreografi vibrerar ända från första stund så starkt av den intellektuella process som föregått det kroppsliga skapandet att man känner den fornegyptiska andligheten genomsyra en.
Den stilrena scenografin med en av hieroglyfer glödande filmduk i fonden skänkte en slags oändlighetskänsla. Mitt i denna fanns porten ur vilken guden själv trädde ut. Som mytens fokusgestalt – animalisk i sin utstrålning, smidig som en orm – vaktar han vid underjordens port. Utanför krälar dansarna- skorpionerna – tätt sammanvävda med tentakler som för tankarna till shivaspetsiga fingrar. Men ingenting biter på honom.
Musiken består av en samling lagrade glastoner av Gunner Möller Pedersen med inslag av orientalisk drum´n ´bass av Kiril. Denna skapar en slags rituell klangbotten som bidrar till att locka tankarna in i ett universum bortom tid och rum. Människans andliga boning. Dansen ges på detta sätt en gestaltande kvalité, på en gång tydlig och mångtydig.
Pahkinens koncentrationsskarpa rörelsevokabulär ställer höga krav inte minst i solopartierna därför förtjänar den skicklige dansaren Pontus Sundset, som dansade solopartierna som ormgud, en särskild eloge.
Tydligt är att det orientaliska fortfarande lockar publik. Många likheter finns med Ruth St Denis som för nästan exakt hundra år sedan också lät sig inspireras av indisk dans och egyptisk mytologi. Liksom Pahkinen skapade också hon sina egna fascinerande dräkter. Kvinnligt, andligt och välbalancerat. Ett ögonblick då anden och kroppen möttes i en eterisk vision.
I Searching har Marie Brolin-Tani låtit sig inspireras av historien om Jeanne d´ Arc. Den andliga sidan av denna idag nästan mytiska gestalt. Hennes nästan hopplösa kamp mellan den andliga, religösa kallelsen och sin längtan efter den mänskliga kärleken har här blivit ett kammarstycke för tre dansare och fyra musiker som med sina stråkinstrument – live – framförde musiken av Gorecky som Henrik Munch sen binder samman med sin egen ljudmetafor.
I början var det mest de episka, klassiska berättelserna som denna koreograf utgick ifrån. Idag är det poeten som träder fram. Den som försöker gå bortom den stora episka berättelsen för att nå in i kärnan – det ogripbara. En kroppens poetik, naket utlämnad. Mina tankar gick till hennes föreställning Hemligheter på vägen, som var en tolkning av några av Thomas Tranströmers dikter. Också här lät hon varje dansare tala fritt genom att lyssna till sin egen kropps musikalitet.
Mycket av rörelsevokabulären återfann jag i det nya verket. Med den skillnaden att kroppen här är ännu mera utlämnad. Texten är borta. Nu är det kroppen själv som skapar orden. Visst måste det kännas som en aldeles extra utmaning för en dansare att tränga in i denna mytomspunna och ytterst komplicerade personlighet.
Lotten föll på den lilla dansaren Lidia Vos. Med sin lite flickaktiga och trolska utstrålning var hon som klippt och skuren för rollen. Hon gör den med all heder. Egentligen är det ett solo. De andra båda dansarna representerar Jeannes andliga och fysiska kärlek – som hon här kastas emellan.
Det fysiska representeras av pojkvännen som gjorde allt för att hålla henne kvar. Här var rörelsevokabulären intensiv med långa utmejslade rörelse men också med golvnära mera intima.

Trots att Jeanne hela tiden står i fokus riktas uppmärksamheten på hennes andliga beslutstagande snarare än på hennes fysiska närvaro. Hon är inte bara Jeanne, en lite vilsen tonårsflicka, utan en gestalt fångad i sitt intimaste tillstånd. Det är som sådan hon vill kommunicera med oss.
De vackra dräkterna – Jeanne bar en grå harnesk-liknande sidenblus och lite fladdriga trikåbyxor gav henne en androgyn utstrålning. Hennes älskade bar mörka lite mer kroppsnära kläder som gav tyngd och massiv styrka. Allra tjusigast var väl Andens dräkt – en vit fotsid byxklänning med uppfrasade trådar som ledde tankarna till blod.
Mest såg vi denna gestalt komma ut ur fondens halvmörker där också musikerna satt. Rummet utvidgades på detta sätt klangmässigt och bidrog till att vi mera intensivt levde med i dansen. Ljussättningen var lika eldig som intensiv och höjde dramaturgien avsevärt. Förhållandet ande- kropp balancerades mot det jordiska frustrerande som ofta tvingade den stackars Jeanne ned på jorden.
Det var poetisk dansteater med fint vibrerande stämningar men lite för högtravande i all sin rättframhet.
Hos Didy Veldman handlar det också om olika former av andlighet. Den som vi själva möts av i vardagslivet, på gatan runtomkring oss. Det är ett urbant collage där människorna jagar runt i en alltmer stressad värld utan att längre vara i stånd att kommunicera med varandra.
Scenrummet är avskalat. Så när som på några grådaskiga murar och bänkar är här isande tomt. Musiken är ömsom häftig, ömsom mjuk nästan förtrollande. Verklighetskänslan förankrades från första stund.
Helt vanliga vardagsbilder, triviala men direkt gripbara, blev poetiska betraktelser. Det är en grupp människor som på olika sätt försöker få kontakt men utan resultat. Ingen verkar ta sig tid, någon gör trevande försök, någon klottrar ned en massa lösryckta ord på väggarna. Små ord på vägen – sådana som vi dagligen läser på våra husväggar. ”Way out, nothing at least for ever…” Tillsynes meningslösa fraser men som uttrycker så mycket av känslor. Graffitin är inte också det ett uttryck för kommunikationslöshet?
I ett ungdomsgäng sliter en kille av kläderna, sätter dem på väggen och ritar med krita sin egen kroppskontur runt det hela, någon minut senare kommer en tjej och sliter vilt i jackan men ger liksom upp. Hjälplös försvinner hon bakom hörnet. Några andra försöker klättra över väggarna men faller, ger upp.
Bakom titeln Tender Hooks döljer sig också lite av en ordlek. Tenterhooks är ett engelskt uttryck som betyder när du är i smärtsam ovisshet: orolig med andra ord.

” Jag ändrade det till Tender Hooks därför att jag känner att verkligen relatera är så sällsynt att jag gärna vill föreställa mig att jag har små krokar ( hooks ) som jag hänger dessa sällsynta men vacka ögonblick på”
, säger Didy Veldman i programhäftet.
Det är ett verk fyllt av tomhet, av andligt mörka sidor men som lyckas med konststycket att nå under den banala vardagliga ytan för att dela med sig till oss alla. Inte för att finna någon lösning bara för att få oss att dela några ögonblick av en poetisk betraktelse som dessutom kändes befriande angelägen i all sin närgångenhet. Aftonen var räddad.

Spirit dansas på Båghallarna i Malmö till och med 4/12 och går sen på turné över sundet till Operaen på Holmen i Köpenhamn och dess sidoscen Takkelloftet där Spirit ges 5, 6, 7, 8/1 2006.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser