Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 20 september 2020

Norsk turbodans med tanke och dynamik

2005-11-21

Fakta:

Namn: I lie, I speak & A lesser path growing/Love
Koreografi: Ina Christel Johannessen, Sharon Eyal
Ensemble: Carte Blanche
Plats: Dansescenen, Köpenhamn
» http://www.carteblanche.no

Det var ytterst glädjande att få stifta bekantskap med den norska gruppen
Carte Blanche,som den 1-5 november gästdansade på Dansescenen i Köpenhamn i
samband med firandet av Norges 100-årsdag. Hela tre olika föreställningar
kunde man få uppleva med detta enormt dynamiska kompani, som består av tolv
väldigt olika dansare.
Först ut var norska Ina Christel Johannessens gott och väl timslånga och
mycket fascinerande I lie, I speak,som också har hedrats med Bergenpriset
som bästa föreställning under 2004.
Här inleder Therese Skauge med ett långt
solo på det vackra ljusa trägolvet i det stora tomma scenrummet, som förutom
henne själv är befolkat av den eminenta elektronika-musikern Martin Horntvet
från bandet Jaga Jazzist, som i Danmark bl.a. är känt från
Roskildefestivalen. Med sin elektronik ved DJ-pulten skapar denne ljudets
trollkonstnär föreställningen igenom de flotta klanger och suggererande
rytmer, som i hög grad manar till dans.
Therese Skauge hänger sig, som den fantastiska dansare hon är, i sitt
rörelserika inledande solo, vars själva fokus just är kroppen och dess
rörelse i rummet. Det är inte så märkligt att just Therese Skauge har fått
det norska kritikerpriset för sin roll i just denna föreställning.
Men plötsligt är det något som händer.
En efter en likt kvastarna i
Trollkarlens lärling, som börjar ställa upp sig – gör hela kompaniets
medlemmar sina personliga entréer i det tidigare så tomma rummet, som står
öppet för alla möjliga slags rörelser. Och jag vill lova att de tolv duktiga
dansarna i svarta kläder och några med bara fötter, somliga i sneakers och
andra i mjuka skor, lyckas med uppgiften att fylla det stora ljusa
dansgolvet med dynamiska och varierande rörelser.
Så sker det på nytt en något överraskande. För det stora rummet kan ju i
likhet med livet självt fyllas med allt som vi bestämmer oss för att fylla
det med. Och på samma sätt som dansarna tidigare gjorde entré en efter en,
blir nu all världens ting – stolar, lampor, mattor, glaskaraffer osv nu
inburna och skapar ett närapå överbelamrat illusoriskt rum runt dansarna,
som rör sig med en fantastisk närvarokänsla och fin kontakt ut mot publiken.
Det unge argentinske dansaren Daniel Proietto är helt oemotståndlig, när han
med sin spanska svada sätter oss på spåret till föreställningens titel I
lie, I speak och frågan om det illusoriska rum som orden och föremålen
skapar i förhållande till den rent fysiskt dansande kroppen.
Det är en otroligt innehållsrik föreställning som förutom massor av
rörelsedynamik också inrymmer tanke, musikalitet och finstämd sensualitet.

Det andra programmet med Carte Blanche bjöd på två olika verk, som båda var
väldigt vackert ljussatta av ljusdesignern Avi Yona Bueno ”Bambi”, som bl.a.
har arbetat med rockgruppen Pink Floyd. Först fick vi se Ina Christel
Johannessens senaste verk A lesser path growing från 2005, där den norska
koreografen låter sex dansare mötas på scenen under ett elegant nät som
liknar svävande skyar.
Till pulserande rytmer av Aphex Twin, Christian Fennesz och Mitchell Akiyama
danser alla de sex medverkande i sina huvudsakligen skotskrutiga kläder
först helt åtskilda från varandra i lustiga vridna rörelser, där de använder
sig av alla möjliga riktningar i rummet.
En mere svävande och flytande sorts rörelser tar över, och dansarna närmar
sig varandra i en undersökande kyss eller intima lyft med ett gott grepp i
skrevet.
Daniel Proietto försöker sig förgäves som outsidern att komma i jämna steg
med de andre, som rör sig i många slags stilarter inklusive
break-inspirerade moves. Långsamt söker sig de sex dansarna samman i tre par
med bl.a. Therese Skauge och Vebjørn Sundby i en mycket fin och smidig
duett, medan en flicka med blusen över huvet rör sig prövande och sensuellt
iväg på halvtå, innan allesammans till slut lägger sig till vila under
skyarna.
A lesser path growing är en plastisk, organisk, ytterst komplex och
rörelserik koreografi, som man bare har lust att titta på igen för att
uppleva det hela.
Knivskarp i rörelserna och stram i formen var programmets andra verk Love,
som den den israelske succékoreografen Sharon Eyal skapade för Batsheva
Dance Company 2003. Här rör sig alla Carte Blanches tolv dansare på scenen i
kortbenta svarta dräkter, som starkt sätter fokus på de nakna dansande benen
i de närapå maskinella rörelserna i många upprepade fraser.
Både rörelsematerialet och det musikaliska kollaget inrymmer en vid
komplexitet och många gånger uppstår det ironi i samspelet mellan musiken
och dansen. Det är höga bensparkar och skulpturala lyft omväxlande med vilda
hopp och små höftvrickningar, och i verkets många lager på lager ser vi
också dansarna utföra små snuttar av folkloristisk kjedjedans på det
blodröda dansgolvet.
I ett solo ser vi en flicka med en gestik som om hon sticker ner sig själv
med en kniv, avlöst av en dansare som rör sig i häftiga maskinella, sexuellt
präglade rörelser. Och det är öppet för tolkningsmöjligheter som också är
politiska, när det sjungs ”There is love to be found in the worst way”.
Men ett är säkert. Efter att ha sett Carte Blanche i både I lie, I speak och
i dubbelprogrammet A lesser path growing/Love blir man helt förälskad i det
duktiga norska kompaniet och dess repertoar.

Fakta: Carte Blanche, der er Norges nationale kompagni for samtidsdans blev
grundlagt i Oslo i 1984, og har siden 1989 haft base i Norges næststørste
by, Bergen. Kompagniet er finansieret af Den norske stat (70%), Hordaland
fylke (15%) og Bergen Kommune (15%). Carte Blanche består af 12 dansere
rekrutteret fra såvel Norge som udlandet, bl.a. Israel, Rumænien og
Argentina. Kompagniets formål er at præsentere det bedste af både norsk og
international samtidsdans. Årligt producerer kompagniet mindst tre nye
værker, viser 4-6 forskellige opsætninger og danser 60-70 forestillinger. De
norske koreografer Ina Christel Johannessen, Ingun Bjørnsgaard og Eva
Cecilie Richardsen skaber jævnligt nye værker til kompagniet og udgør en
kerne i repertoiret. Blandt de internationale koreografer, som kompagniet
har arbejdet med, er Ohad Naharin, Amanda Miller og Robyn Orlin.
Arne Fagerholt har siden 2001 været kunstnerisk leder af Carte Blanche.
Han har en fortid dels som solist ved Nationalballetten på Den Norske Opera
dels som danser i Carte Blanche. Han debuterede som koreograf i 1991 og har
skabt en række værker til bl.a. Nationalballetten og Carte Blanche.
Træningen hos Carte Blanche består udelukkende af ballet og yoga, der giver
danserne deres store fleksibilitet.

Vibeke Wern

Fler Föreställningar

Annonser