För sent för rokoko

Stockholm har svämmat över av dans de senaste veckorna. Efter flashiga
gästspel, Cullberg, och Operan har en svit friskt spretande nya tillskott
kunnat ses. Som Dorte Olesens Pudel, en hybrid mellan catwalk, musikalkitsch
och hunduppvisning – en publiksuccé. Dansens Hus fick sätta in extra
föreställningar.
Tokigt korta spelperioder är annars ett problem för den
dansintresserade, som får ett par kvällar på sig. Men Pudeln dansade
ovanligt länge. Det gör nu också Cristina Capriolis strama Too late på
Moderna Dansteatern. Och mellan dem är vägen lång när det gäller stil,
innehåll och uttryck.

Capriolis koreografi leder tankarna till matematiska formler och grammatiska
böjningsmönster. Och här är det perfekt dansat: Thomas Caley, Cilla Olsen
och Kristine Slettevold är tre dansare som med sina kroppar förlänger en
danstradition som går tillbaks till amerikansk post-modern dans enligt Cunningham.

I en kommenterande text refereras till rokokon. Det är lite långsökt – men
dansarna fyller rummet med sin dans varierad i etyder och tablåer, solo,
duo, trio. Men där rokokon var sensuell, lekfull och pastoral är Too late
allvarsam, sval och behärskad. Överdådigt är framförallt Jens Sethzmans
slösande ljusbad.

En kortare version av recensionen var införd i Expressen den 16 november.

Margareta Sörenson