Lisa Toruns växtverk

Efter sitt treåriga samarbete med Dansstationen, där hon producerade Synchrona och bl.a. var ledare för ett Summer Lab har Lisa Torun i år valt att invänta nästa år – förklaringen på titeln Växtverk – för att kunna färdigställa nästa uppsättning. En helaftonsföreställning för 16 dansare med musik av Arvo Pärt och Kimmo Pohjonen.

Som aperitif fick vi se en work-in-progress av det ännu titellösa verket som med olika masscener, presenterade både på fondens filmduk och på dansgolvet, vilket ingav en känsla av totalupplevelse inte minst tack vare en otroligt penetrerande musik.
Tydligt är att den nya konstmusiken har vind i seglen inte minst tack vare den tekniska utvecklingen som ju idag kan bidra med oanade och alltmer raffinerade möten mellan musiker och dansare. Samklangen skall ju leda till att musiken och dansen förtydligar varandras identitet. Tyvärr är ju så inte alltid fallet idag.
I kvällens nästa föreställning Seesaw, skapad 2001 tillsammans med kompositören Derek Nisbet, kändes mötet helt övertygande. Det är ett totalkonstverk som länge kommer att dröja kvar i minnet. På en gång lyriskt och med en exakt vokabulär som spred en tilltalande mjuk luftighet, inramad av en minimalistisk iscensättning.

Mot musikens formbundenhet kombinerad med dess intellektuella rikedom framträder dansarnas kroppar och musikernas vibrerande kroppar- deras stråkar – som om de ingår en slags samklang. Ett rum – en klangbotten – i vilket de alla rör sig likt energifyllda elementarpartiklar. Ur stråkarnas kraftfulla skärpa ställs lemmarnas raka linjer men också flexibla mjukhet.

Med sina olika stråkinstrument – violin, cello och viola – möts dansarna, också de tre till antal och musikerna på scengolvet. Alla är klädda i svart som brukligt i en orkester. Föreställningen började egentligen redan ute i foyéen genom att alla sex improviserade sig igenom den väntande publiken, som uppmanades att själv välja synvikel.
Nästan ljudlöst som andeväsen tar de scenrummet i besittning till tonerna av musik som anknyter till barocken. Ornamentalt men enkelt i sin polyfona framtoning.
Dansarnas olika kroppar ställs mot musikinstrumentens. Tillsammans bildar de rörelsespråket. Den varma men lite mörka och sjungande tonen från cellon bryts mot violinens mera finstämda men intensiva styrka. Dansarnas rörelser avtecknar sig som fiolens strängar och får mig att tänka på thai-chi med sina långa utdragna armar och med sin särpräglade fingergestik. Med händerna klipper de vilt i partituret medan musikerna lägger sig ned med instrumenten bredvid sig. Som i någon vilande yogaposition.
Den koreografiska strukturen är så skickligt komponerad att den nästan verkar bortom tid och rum. Inte minst den karismatiska dansaren Sara Ekman med sina långsmala armar och ben som hon skickligt mejslar ut så att de nästan liknar instrumentens strängar samtidigt som hon överskjöljer oss med en intensiv ögonmimik som man glömmer inte i första taget.
Hos Torun har ofta mimiken en framskjuten roll. Tydligt är att denna kommer att ytterligare förstärkas i nästa föreställning.
Mimen, den fysiska teatern, har lite kommit bort kanske för att dansarna sällan tränas i denna konstform längre. Avsikten är ju att mimen skall ge rörelsevokabulären extra tyngd och på det sättet starkare gripa tag i oss. Det gäller här att samtidigt både se och reflektera. Allt förvisso för att höja den abstrakta dansens gestaltande kvalité, på en gång både tydlig och mångtydig.
Intressant är att se hur man idag använder thai-chirörelser för att utveckla en ny gestik. Om det hos buton gällde att återupptäcka kroppens dolda och förträngda sidor så söker man alltså idag efter en ny gestik också den i det fortfarande lite förtrollande Orienten. Att ifrågasätta är förvisso inte bara ett sätt att leva utan lika mycket att bryta ny mark. Inte minst därför känns dessa experiment både angelägna och spännande.
Det är alltid roligt att se hur artister utvecklar sig och sitt koreografiska språk och därför är det med spänning vi inväntar nästa års helaftonsföreställning. Lisa Torun är förvisso vad Malmö just nu behöver – en kreativ kraft som kan ge det ständigt ökande intresset för dans nya stimulerande infallsvinklar. Varför inte ett samarbete med Musikhögskolan?

Föreställningen ges även den 25 november på Dansstationen i Malmö under dansfestivalen HWE-Balkan VS Norden.

Ann Jonsson