Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 02 december 2020

Street från öst och väst

2005-11-14

Fakta:

Namn: Accents - the show & Bounce Live
Koreografi: Accents - the show & Bounce Live
Ensemble: Top 9 & Bounce
Plats: Norrlandsoperan
» http://www.norrlandsoperan.se

Fredagen den 11 november fanns det en möjlighet att först se Bounce och sedan TOP 9 samma
kväll. En engångsföreteelse och bokningsslump som skickligt styrdes ihop
till en helkväll för Umeå only. Ungefär 30 procent av de som såg Bounce
föreställning Bounce live hade också biljett till TOP 9s Accents – the show.
Att lyckas få biljett till båda streetdancearrangemangen samma kväll var en
förmån av sällan skådat slag. Ty de här två danskompanierna, ett svenskt och
ett ryskt bjöd på maxade insatser, fast i varsin ände av ett utdraget
spektrum.
I Sverige har man jämfört TOP 9 med Bounce och lanserat dem inför turnen
som Rysslands motsvarighet. Efter det att dansarna i TOP 9 hade sett Bounce
första gången häromkvällen blev de fly förbannade över att man likställer de
båda. Då med tanke på att de gemensamma faktorer som jämförelsen härstammar
ur är blott framgångar, status och valet av dansstil. Exakt där, dvs. i
utgångsläget, tar likheterna slut och man förstår TOP 9s oförståelse,
speciellt när man ser de båda showerna efter varandra.
TOP 9s dansare sveper in i öppningsscenen med krigsmålningar i ansikte
och på överkroppen. De är krigare i en helandets rituella dans samtidigt som
de är förankrade i ett här och ett nu med hjälp av fältbyxor av det
modernare snittet samt i kontrasten som uppstår mellan rit och breakdance.
Det är en inledning som kommenterar hemlandets krigshistoria flera 1000 år
tillbaka i tiden och fram till de våldsamma konflikter som likt en
förbannelse fortfarande rasar i och över landets gränser.
Att göra avstamp i rit och ritual har också ett annat syfte. Accents –
the show tar åskådaren med på en resa genom musikunderhållningens
evolutionshistoria där riten utses till startpunkt. Man stannar till och
exponerar den andliga klostermusiken varpå klassisk, jazz, tam-tam,
showbusiness, slapstick, hitmusik, dance, techno, DJ-kulturen mm. följer i
en strid ström. Så arbetar man sig hela vägen fram till hip hopscenen ur
vilken break- och streetdance tog sin början för inte mer än ett par 10-tal
år sedan och avslutar hela resan med att skriva in TOP 9 i den här
berättelsen.
Med sina kroppar formerar man gruppens namn och sätter så
demonstrativt punkt för kvällen.
Det är ett mycket skickligt balans- och kontrastspel som äger rum när
streetdance blandas upp i alla dessa andra former av underhållning till
musik som funnits genom tiderna. Till detta läggs sedan en drypande humor
och massor av självironi. Och då har den tekniska skicklighetsnivån ännu inte ens
nämnts.
De här ryska killarna är akrobater ut i fingerspetsarna och det finns
ingen hejd på det kulspruteartelleri av små och stora färdighetstrix som de
visar prov på. Det är allt ifrån gruppkonstellationer i geometriska figurer
till renodlad breakdance. I det sammanhanget kan man också nämna att TOP 9
jobbar minitiuöst med gruppdynamik något som gör att individuella
prestationer är av mindre vikt.
Helt utesluter de förstås inte enmansuppvisningar, som när en av dansarna med benen rakt upp i luften
slidar längs golvet på huvudet med hjälp av sina dreads.
Skillnaden mellan TOP 9 och Bounce består av ett antal fundamentala
inställningar till dansen. Bounce strävar efter att förmedla image till sin
publik, känslan av att vara cool, tuff och clean, något som gruppen
för vrigt är snuskigt bra på då publiken blir helt galna av upphetsning
trots att innehåll och mening i princip går ut på att det är
beroendeframkallande och superläckert att dansa. Missförstå mig inte, även
jag dras med i kulten av att vara cool.
När man som TOP 9 har blivit nominerad till Guldmasken, scenkonstens
stora pris i Ryssland som delas ut varje år, har konstnärlig kvalitet en
annan innebörd. Människan bär på en kollektiv livssmärta och oberoende av
hur underhållande ens akt är så förmedlar man inte smärtan så är det inte
konst och då har man misslyckats. TOP 9 har bemästrat smärtan, den finns i
deras finstämda kontrast- och balansspel med inbyggda kommentarer och
associationer.
När killarna iförda arbetsoveraller av de flådigare slaget
orkestrerar sin dans på röda cirkusbollar, blir det så rikt på mening att man
kippar efter andan.
Sist ryssen slog till var det 1809, så har man alltså gjort det ännu en
gång. Den här gången som en riktig väckarklocka, en skarp signal som visar
oss hur vi svenskar överlag utan hejd tenderar att dyrka det triviala.

Ann Tomic

Fler Föreställningar

Annonser