Lyft fram

Johan Inger har bott in sig i Cullbergbaletten
Margareta Sörenson ser ett anrikt kompani dansa yngre och friare.

Inte utan oro har jag följt utvecklingen på Cullbergbaletten, Sveriges mest
berömda dansinstitution i världen sedan 60-talet. Sedan Johan Inger blev ny
konstnärlig ledare för drygt två år sedan, har hans egna verk prioriterats
hårt med fem nya verk, och flera andra skapade för andra kompanier.
Omsättningen på dansarna har accelererat, och det började se ut som
Cullbergbaletten ”bara” blev ett bra internationellt kompani bland många
andra.

Ingers verk har inte varit tillräckligt profilerade, men Cullbergdansarnas
utsökta och personliga stil har varit en glädje. Och självklart har det inte
varit lätt att se hur cullbergarnas ovanliga danshistoria med banbrytare som
Birgit själv och Mats Ek skulle kunna fortsättas. Under de nära fyrtio år
kompaniet har funnits har hela danslandskapet förändrats i grunden, i
Sverige och internationellt. Dans av alla tänkbara och otänkbara slag har
idag en stor och grätten publik.

Men nu ser det ut som om Johan Ingers febrila koreograferande burit frukt.
Visserligen präglas den nya Empty House ännu av Mats Eks tema, tanke och
rörelsespråk. Men kompositionen är mer lyrisk och öppen, tempot hetare och
tätare, och ännu tydligare är att Inger i Negro con flores med fem helt nya
eller nästan nya dansare i Cullbergbaletten har flyttat fram sina positioner
till ett yngre, tydligare, roligare och friare dansat språk.

Johan Ingers två verk ramar in sverigepremiären för Aluminium av Mats Ek; en
slags fortsättning på duon Rök, men här för fjorton dansare.
I Rök, som
skapades för teve, vänds tvåsamheten som ett prisma. I centrum hemsymbolen
framför andra: bordet. Peder Freij, en av Mats Eks trogna följeslagare har
gjort stadiga bord igen, liksom de metallgrå kostymerna. Solot blir en duo
och verket växer vidare ut i bilder av ett kollektiv singlar.
Eks
rörelsespråk är personligt och igenkännbart med sin tyngd mot golvet, och de
mot himlen vädjande bönegesterna. Knivar och gafflar blir till smekningar;
hemfriden är utan vilopunkt i denna svit reflexioner. Och både äldre och
yngre dansare i Cullbergbaletten gör Mats Eks värld till sin. Det är vackert
och tydligt, men inte med den utmanande och utlämnande skärpa som Rök en
gång hade.

Löpning och bortvända ryggar präglar Johan Ingers Empty House, som har en
elegant cirkelkomposition runt fria, snabba studier för en, för två, för
flera. Inger finner starka och rika bilder kring livet som något som pågår
medan det avlägsnar sig med ryggen mot oss.

Men det är i Negro con flores han överraskar med ett nytt tilltal. Något av
streetdancens kaxigare flykt och lyft präglar verket som pendlar mellan
ömhet och brutalitet. Förhörsrum eller hiss? Lek eller allvar? Kram eller
våld? Ljusdesignern Erik Berglund är med och leker mitt i de fem dansarnas
vilda framfart och bländar publiken både bokstavligen och bildligt.

Det här kan bli en nystart för Cullbergbaletten, en gammal uppstickare inom
dansen.

Recensionen är tidigare publicerad i Expressen 5 november.

Margareta Sörenson