Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Nordisk blandning

2005-10-21

Fakta:

Namn: Vand, luft ild og Jord
Koreografi: Louise Midjord/Jo Strømgren/ Helena Franzén/ Jorma Uotinen
Ensemble: Den Kongelige Ballet
Plats: Det Kongelige Teater
» http://www.kgl-teater.dk

NOrdiska KOreografer eller NOKO är titeln på ett mega samarbetsprojekt mellan fyra nationella balletkompanier i Norden. Danmark, Sverige, Norge och Finland. Var blev Island av?
Sexton olika koreografer, fyra från varje land, kommer att skapa sexton individuella koreografier under loppet av ett år.
Jag såg den första av dessa föreställningar som gavs på det Kongelige Teater i Köpenhamn. Aftonens tema var vatten, luft, eld och jord. Varje koreograf hade fått välja ett av dessa.
Louise Midjords val föll på Vatten, Jo Strömgrens på Luft, Helena Franzéns på Eld och Jorma Outinen på Jord.
Kostymerna och ljussättningen till samtliga NoKo-baletter har gjorts av de både finska konstnärerna Erika Turunen, som är kostymchef på Den Finska Nationaloperan och Miki Kunttu som kallats ljusets trollman och är en av de mest eftersökta ljusdesignerna i Europa. Och det var förvisso aftonens verkliga hit.
Ett ljusskådespel i sig som verkligen bidrog till att förhöja den annars lite trista koreografien. Dansarna, samtliga från Det Kongeliges balett, gjorde också allt för att aftonen skulle bli något utöver det vanliga.
Idéen bakom hela projektet är att gemensamt försöka lansera nya nordiska koreografer inte bara i Norden utan också utanför där de haft svårt att profilera sig de senaste åren. Men självfallet också finna nya talangfulla koreografer för de nordiska balettkompanierna. Det var förvisso härligt livsbejakande dans där känslorna stod på helspänn liksom musiken men det mesta stannade tyvärr i de flesta fallen därvid.
Inte minst den våldsamma musiken som Helena Franzén valt för sitt verk höll på att spränga trumhinnorna på alla oss som inte är vana vid rockmusik på högsta volym. Ett slags ljudkaos ytterligare förstärkt via en sångare som står på scenen och vrålar ut i full styrka på amerikanska. Nordiskt så det förslår!
Jorma Uotinens val av musik kändes definitivt mera nordisk. En blandning av klassiskt och heavy metal. Lika framträdande var musiken i Louise Midjords föreställning. En blandning av elektroniskt och akustistiskt med stråkkvartetten Paizo live i fonden av scenen.
Tydligt är att experimentera med ny musik – helst live -slår högt för unga nordiska koreografer idag.Koreografiskt kändes det dammigt och rörelsevokabulären var ganska enahanda.

Midjord har låtit sig inspireras av en nyskriven dikt av Anders August som handlar om drömmar och vatten. Denna har översatts till teckenspråk och koreografen har därefter bearbetat rörelserna som hon sedan använt för att skapa baletten.
Mitt på scenen står en jättestor låda i plast där två dansare befinner sig. Som fångar i sig själva. De gör allt för att komma lös medan en serie docklika väsen befolkar scenen. Några av dem bär rött hår som mest liknar garnhärvor. Ibland uppträder de också med ansiktena overtäckta. Som förtrollade väsen eller kanske som små lysande ögon i natten kastar de sig runt på scengolvet. Det är natt och känslorna står på helspänn medan ljussättningen spelar med i musiken. Till slut lyckas de andra ta sig ut ur plastburen- som kändes onödigt plastig på scenen.

Hos Helena Franzén var det musiken som la beslag på föreställningen ända från första scen. Allt brakade lös. Explosivt och utmanande men just inget mer. De fyra dansarna som var iförda eldfärgade kläder och lika eldröda punkperuker släpper taget och ger sig ut på scengolvet, först lite trevande. I takt med att Silverbullit – så hette bandet – eldar på ökas takten, dansarna gör allt för att finna sin väg, sätter eld på sig själva för att börja om eller bara finna en ny väg. Lika explosivt som expressivt. Till slut känns det som hela den Kongelige Teater sätts i gungning som under en rockgala. Kanske var det mest det som var meningen? Att vända upp och ned på etablissemanget.
I Jo Strömgrens uppsättning går det stillsammare till väga. Musiken är urval av Beethoven. Härligt avkopplande efter rocken! Det handlar om hur det känns att inte kunna andas utan hjälp av en maskin. Hur viktigt det är att kunna andas men hur lite vi egentligen uppskattar det förrän kanske det är för sent.
Dansarna är klädda i korta vita byxor och vita kortstrumpor. Jagar runt som upprymda , flämtande efter luft, försöker hjälpa varandra, riktar blickarna mot himlen som om de väntade på något som skulle kunna hjälpa dem. Till slut faller ett skimmer av glitter ner över dem som de försiktigt begrundar. Uppgivet men vackert liksom rörelsevokabulären som kändes lekfull på bästa Strömgrenmanéer. Inga problem den har alla chanser att säljas utomlands. Liksom Jorma Uotinens Jord som i slutändan räddade aftonen.
Här var det hela skaran av Den Kongelige baletts suveräna solodansare som förförde. Bara män så långt ögat räckte. Alla iförda rödbruna kjolar. Scenen är täckt av rödbrun sand som med hjälp av ljussättningen sätts i rörelse som ett roterande hav. Ett hav likt jorden varifrån vi alla kommer och går. Livscykeln.Men för Moder Jord fanns ingen plats.
I slutändan kändes det ändå som ett lyckokast att blanda erfarna koreografer med yngre. Alla måste vi ju börja någonstans.

se vidare
www.kglteater.dk

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser