Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 24 september 2020

Dansen är en konst – historien om hur man håller en tradition levande.

2005-10-21

Fakta:

Namn: Dansen er en Kunst
Författare: red Ole Nørlyng
» http://www.schoenbergske.dk

I samband med den tredje Bournonvillefestivalen som anordnades med anledning av Bournonvilles 200- åriga födelsedag har konst och danshistorikern Ole Nörlyng samlat en serie essäer skrivna av Danmarks ledande balettkritiker och historiker. I förordet får vi veta att boken tillkommit på initiativ av Aalborgs Symfoniorkester och dirigenten Peter Ernst Lassen som lett ett inspelningsprojekt av musiken till samtliga idag aktuella Bournonvillebaletter.
Dessa finns inspelade på 9 cd och utges tillsammans med boken Dansen er en kunst med undertitel Bournonville- den levende tradition.
I en intervju med Lassen som Nørlyng gjort framgår det att denne dirigent dirigerat Bournonville redan under den generation av instruktörer som förde traditionen vidare efter Lander och Borchsenius. De som kom att bli avgörande för att Bournonville helt enkelt kommit att överleva fram till idag. Att alla danskar fortfarande älskar Bournonville, det slår boken fast. En nationalklenod alltså.
Intentionen har samtidigt varit att lämna ett så aktuellt bakgrundsmaterial som möjligt för att skapa nya perspektiv som kan bidra inte bara till att se på nya infallsvinklar för kommande generationers dansare men också föra in honom i ett större kulturhistoriskt perspektiv. Eftersom hela texten är översatt till engelska kan den förhoppningsvis på lång sikt också bidra till nya infallsvinklar. Att man inte låtit någon av de utländska Bournonvillespecialisterna dela med sig av sina synpunkter är lite synd, särskilt som man vet att det finns en hel skara danskritiker/historiker inte minst i USA som sitter inne med stora kunskaper om Bournonville. Några av dem hade mött upp på symposiet i Köpenhamn och verkade ha en hel del att bidra med erfarenhetsmässigt.

Alla essäerna är ytterst läsvärda och visar inte minst vilken komplex personlighet Bournonville egentligen var och hur mycket hans baletter hängde samman med det historiska skeendet inte bara i Danmark utan runt om i Europa. En av författarna, Karen Vedel, berättar inträngande om hur man redan från början av 1900-talet påbörjat uppbyggnaden av Bournonvillebaletterna till ett nationalmonument. Detta skedde inte minst genom att kritikerna försökte stoppa att nya utländska koreografer kom till Köpenhamn för att visa sina verk.
Isadora Duncans besök i Köpenhamn tystades ned men däremot lyckades man inte göra samma med Fokins. Hans båda gästspel på Det Kongelige Teater 1918 kom att bli en sådan succée att många ville engagera honom som instruktör för att sätta nytt liv i den danska baletten. Fokin å sin sida klagade inte på dansarna utan på det sätt som baletterna förts vidare. Redan då tycktes mycket av det ursprungliga ha gått förlorat. Sedan drog som bekant Fokin vidare söderut men i Danmark blev han åtminstone en katalysator för en polarisering av balettdebatten. Den som egentligen fortfarande pågår.
Danskarna älskar sin Bournonville och åtskilliga koreografer som Peter Schaufuss och Tim Rushton har försökt sig på nytolkningar. En av de sista är hans Napoli som onekligen skapat grönt ljus för nya spännande tolkningar.
Att dagens Bournonvilledansare ser helt annorlunda ut och rör sig med en ständigt ökande tempi och med växande fysikalitet i rörelserna är väl något som ligger i tiden och inte något som förringar själva stilen. Säkerligen hade Bournonville haft svårt att idag känna igen sig. Men något stilbrott är det inte. Bara ett tecken på att baletten skickligt lyckats adaptera sig efter tiden. Förhållandet mellan stort och smått är väsentligt och avgör idag den aktuella tolkningen av stegen. Helhetsintrycket skall ju förbli lätt för att känslan av livsglädje skall infinna sig.
I en av essäerna – Lyden driver vaerket – beskriver Nørlyng musikaliteten, den som ligger i dansen och dansarnas förhållande till musiken. Den som egentligen skapar de dansarmässiga kvaliteterna som ger stilen sin specifika skönhet och individualitet.
Allt detta är förvisso svårt att verbalisera men boken ger goda försök härpå. Musiken har här grundläggande betydning – men det är här tal om ytterst vittförgrenade differentierade orsakssammanhang och betydelser. Hos Bournonville är den musikaliska frasering ofta den som bestämmer den koreografiska. Bournonville var otroligt musikaliskt och kände hela sin tids kompositörer som han intimt samarbetade med. Ett samarbete med Bournonville betydde ofta succée. Lyckligtvis har Bournonville själv skrivit mycket inte minst i sina Mit Theaterliv som fortfarande utgör en primärkälla för förståelsen av hans verk.
I en av dessa som Nørlyng citerar skriver han:
” Begreppet dans är oskiljaktigt från musik och Terpsichore förenar i sitt väsen rytmen och rörelsen … musiken som för den oinvigde kan verka som den tjänar baletten som ledsagare, är i grunden dens egentliga livsprincip…” ( sv. övers.)
Eller för att citera solodansaren Thomas Lund som apropå musikaliteten formulerade sig så här träffande:
” Benen är rytmen och armarna är melodien… Man skall kunna se musikaliteten klart och rent, i mjukheten i armarna och i de snabba rörelserna i benen.”

Ibland har man också frågat sig om den så karaktäristiska mimen fått ge vika på bekostnad av virtuositeten. Att denna så typiska Bournonvilleingrediens, som han själv i sin ”Choreographisk Trosbekjendelse” talade om som alla själens rörelser, idag har förlorat sin kommunikativa styrka har beklagats av många. En essä som behandlade denna för Bournonville så viktiga ingrediens och det ofta diskuterade problemet med hur denna skall kunna fortleva i modern version saknade man i boken.
Mimen är ju en av de viktigaste ingredienserna i vårt kroppsspråk därför känns det aldeles särskilt viktigt att detta tas fram. Inte minst film och tv har lärt oss att se mimiken på ett nytt sätt. Bournonville har säkert mycket att lära ut!
I dag ser man förvisso på dansen på ett helt annat sätt än Bournonville som mixade balett, drama, komedi, pantomim, musik av alla slag till en harmonisk helhet där kroppen rör sig kontarpunktiskt och varje minsta rörelse är ett uttryck för något specifikt. Idag är det väl snarare disharmoni som gäller inom den nutida dansen. Kanske är det just den där harmoniska glädjefulla utstrålningen som är så karaktäristisk för Bournonvilles baletter, åtminstone så som de dansas idag, som gör att vi fortfarande inte kan se oss mätt på dem? Men också humorn som genomstrålar dem. Sådant behövs ju så väl också idag!
Eftersom musiken är den primära källan för Bournonvilles skapande känns självfallet CD-inspelning ytterst värdefull. Inte bara som ett auditivt dokument utan också för att vi skall känna de olika verkens specifika nuancer så som man uppfattade dem under främst 1900-talet.
I videons förlovade tidsålder har vi ju tendens att mera fästa uppmärksamheten på det visuella än på musikens olika nyanser som ju för baletten är nästan livsavgörande. Mycket kommer säkert att på lång sikt också att gå förlorat på bekostnad av den alltmer raffinerade scenografin och ljussättningen som gör allt för att appellerar på en yngre publik. Mycket av det som idag kan verka överlastat kommer säkert att försvinna. Försök till nya grepp har ju redan gjorts.
Att traditionen verkligen är levande vid den Kongelige Ballet i dag är där ingen som kan ta misste på. Det är bara till att bygga vidare på den. Den här boken hjälper till på sitt sätt. Synd att man inte fick en bibliografi sist i den över de sista årtiondenas Bournonvillelitteratur. Det hade varit lättare än som nu leta sig fram i noterna.

Dansen er en kunst- Bournonville-den levende tradition. Ole Nørlyng ( red. )
Det Schönbergske forlag, Köbenhavn 2005
boken samt cd-skivorna kan beställas direkt från förlaget. Priset är 499 DK.
ISBN 87-570-1673-9
www.schoenbergske.dk

Ann Jonsson

Fler Böcker

Annonser