Blodigt offer i en arkaisk värld

Tioårsjubilerande Norrdans hade i fredags urpremiär på Sangdelcel (Himlens
blod), ett verk av den spanske koreografen Ramón Oller.
Han är grundare av
och konstnärlig ledare för Metros Dansa Contemporania i Barcelona. Flera av
hans verk har inspirerats av spansk dans och flamenco.
Sangdelcel börjar med att en ljusbärerska, gestaltad av Anna-Leena Järvelin,
iförd röd långrock skrider fram över scenen. Hon ackompanjeras av en
ljudridå från havet: vågor, vind, skrik från valar och fåglar.
Skuggestalter
rör sig i skymningslandet omkring henne. Världen är arkaisk och primitiv.
Scenen är naken så när som på fyra hopbundna stolar och en glittrande rund
ljuskrona i taket. Enstaka strålkastare skapar skuggor och
skymningstillstånd.
Men tillvaron förändras. Den upphöjda kastar iväg sin ljusglob. Hon väcker
begär och utgör en provokation för de likriktade. Hennes röda klädnad rivs
av.
Så gestaltas upphöjdhetens, eller avvikelsens, pris i människovärlden. Hon
får löpa gatlopp och blir ett offer för den primitiva ondskan. Det är tungt,
det är mörkt och sirenerna tjuter. I denna del av det mänskliga psyket, i de
osofistikerade reptilhjärnornas värld, finns ingen väg ut.
Omvärlden finns inte heller, och absolut inte publiken. Tempot är avvaktande
och dröjande. I de mest intensiva dansavsnitten är det alltid någon eller
några som står bredvid, hänger, stör. Det finns en berättelse men det är som
de rena dansavsnitten inte hör ihop med den. Rörelsespråket är
konventionellt, men relativt uttrycksfullt.
Den upphöjda jagas, rivs, kläs av, attackeras, offras. Slutligen blir även
reptilhjärnorna avklädda offer. Det har uppstått en väg ut, mot himmelen,
varifrån blodet kommer, och verkets titel.
Slutscenen, som skakar om och chockerar, är nästan i klass med
självmordsscenen i Folkoperans Lucia di Lammermoor. Med här rullas en matta
ut på golvet som skydd.
Det är upp till betraktaren att låta sig gripas eller att ßdistansera sig
från dessa effekter. De kan tyckas väl lättköpta. Föreställningen är kanske
inte lika självlysande som de senaste årens Norrdansproduktioner men absolut
sevärd.

Recensionen är tidigare publicerad i Svenska Dagbladet den 11 oktober.

Karin Kämsby