Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 20 september 2020

Puur- eller krigets fasor

2005-10-05

Fakta:

Namn: Puur
Koreografi: Wim Vandekeybus
Plats: KVS-teatern i Bryssel. www.kvs.be
» http://www.ultimavez.com

I Wim Vandekeybus senaste verk som just vandrar jorden runt verkar tidsdimensionen för länge sedan ha upphört. Allt har förvandlats till ett inferno av grymheter som ingen lyckas ta sig ur.
Trots att hela föreställningen varar över två timmar sitter publiken och försöker andlöst hänga med i filmscener som kontinuerligt pågår med barnamord, häftiga förlossningsscener, våldtäkter, cyniska kvinnor som föder barn på löpande band och sedan överger dem i ändlösa tunnlar eller bara stoppar in dem i nischer i murar.
Associationerna går inte bara till den belgiska pedofilhärvan, utan också koncentrationslägrens gaskamrar och människoslakten i Rwanda.
Är detta den nya dansen? Den som vi alla väntar på? En slags masochistiskt färgad virtuositet som förvandlar brutaliteterna till något estetiskt tilltalande mitt i förruttnelsen, allt för att skapa den rätta effekten.
Tänk om man i stället hade satsat på att göra föreställningen till en kamp mot allt det brutala som försiggår kring oss!
Har vi inte snart fått nog av krig, människoutrotningar, barnamassmord och alla andra pågående fasor? Ändå stod vi ut i över två timmar.
Kanske var det just det som var meningen. Att låta oss sugas in för att bli en del av denna verklighet så att vi sen inte kan göra oss fria. På det sättet blir vi medagerande, antingen man vill det eller inte. Visst är det smart uttänkt.
Koreografiskt saknade verket heller inte finess och själva dansen som visade prov på de mest fantastiska rörelsevariationer, gjorde ändå föreställningen till något utöver det vanliga.
Problemet var framför allt att filmdukens övermättat stereotypa projektioner störde den visuella upplevelsen från scenen.

Hela verket är en sammansmältning av teater, dans och film. Och långt bak i tiden finns säkert kjesar Herodes massmord på oskyldiga barn. Men så långt behöver vi som sagt inte gå. Under Avignonfestivalens presskonferens sa Vandekeybus:
”Världen är svart. Man borde tala mycket mer detta, även göra en revolution mot orättvisorna och grymheterna. Att bygga upp en koreografi är inte svårt men att skapa den rätta atmosfären, spänningen, etablera jämvikt mellan berättandet och dansen utan att lägga fram alla korten är det som engagerar mig allra mest.”
För att skapa en atmosfär i verket använder han sig som vanligt av filmmediet. Alla grymheterna som utspelar sig på den jättelika duken i fonden över själva scenen ger inte svar på om det hela utspelar sig i nutid eller i någon avlägsen tid.
Själva dansen hängde bara bitvis samman med filmscenerna. Ibland såg vi olika dansare och den 79-årige skådespelaren Tone Brulin, en välkänd flamländsk teaterpersonlighet, både på scen och på duken. Som flash-backs.

Till tonerna från experimentell folkrock speciellt komponerad för denna föreställning av Dave Eugene Edwards och disharmonisk computermusik av Fausto Romitelli som i slutändan höll på att gå en på nerverna, kastade sig de tolv dansarna ut på scengolvet för att i alltmer diaboliska rörelsekombinationer ge sig på varandra.
Kvinnorna mot männen, männen mot varandra, lika brutalt som på filmduken. Scenen är naken så när som på de svarta stavar som bildar fondväggen.
Någonting har hänt. En katastrof. Människorna i ett litet isolerat samhälle vet inte vad som håller på att ske. En kvinna håller på att föda, förvirring uppstår om vem som är fadern. Någon utomstående?
Ett hot mot deras samhälles fortlevnad?
Bilderna flödar och visar hur Mor-far-barnrelationen tillfälligtvis får samhället på fötter igen. Sen urartar allt och en man hugger av handen på ett barn medan en annan skär sönder de manliga könsorganen. Som vita kulor rullar de runt på scenen.
Liksom barn föser dansarna undan kulorna för att sekunderna efter kasta sig ut i orgastiska danskonstellationer där vanvettets konvulsioner alltmer tar överhanden. Brutalt, utlämnande.
I de första scenerna är aktörerna klädda i vitt – puur på flamländska betyder ren – och en gammal vithårig man – Tone Brulin – som närmast ger intryck av att vara en gammaltestamentlig gestalt, försöker tona ned det hela. Han ropar en massa osammanhängande klyschor om barnets renhet:
”Make it pure, pure as a baby…”
För att sekunden efter spola ihop dansarna till en hög med hjälp av en tryckluftsspruta. Detta upprepas tre gånger.
Sen försvinner dansarna bak stavarna och klär sig i svart. En tjej gångar upp en mikrofon och ansluter den till stereoanläggningen men bandet går baklänges. Helvettesstämningen tilltar.
Dansarna griper tag i varandra, lyfter varandra i nacken, hänger upp varandra på skrangliga stavar eller kastar vita pinnar som avtecknar sig som projektiler som de precis lyckas fånga i flykten bara för att kasta dem vidare. Gesterna upprepar sig i ett cykliskt inferno – ömsom hit, ömsom dit,på samma sätt byter dansarna från vit till svart klädedräkt i ständigt pågående takt. Crescendot ökar, fyra killar lyfter upp en tjej låter henne rotera i luften som om hon kunde hjälpa till att avstanna det hela.
Genom att bearbeta ljudet via förstärkaranläggningen som står på scenen lyckas man skapa oanade effekter som låter som skriken av vilda djur eller barn som mördas. Precis som på filmduken.
Allt upprepar sig intill leda för att till slut bara ebba ut.

Trots att hela föreställningen kändes alltför lång blev man besviken när infernot äntligen upphörde. Kanske hoppades man på att något annorlunda till slut skulle inträffa, så att stämningen skulle vändas till det positiva?
Problemet var att den hunnit förlora det väsentliga på vägen, blivit offer för sin egen narration. Synd på dansarna som visade prov på mängder av fantastiska nyskapande rörelser. Det var det som gjorde det värt att stå ut under hela två timmar.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser