Farsartade upptåg på en handikapptoalett

Koreografen Kenneth Kreutzmann avslutar sin toalett-trilogi med Das på
teatern Aveny-T, där bland andra dansaren Bo Madvig är mycket karismatisk
och fysiskt uttrycksfull.
Dasshumor och toalettromantik i en blandning av upptåg och drama är den röda
tråden i Kenneth Kreutzmanns toalett-trilogi, som började på en herrtoalett
med verket Reservoir på Edison i Köpenhamn 1998.
Sen kom den kvinnliga
pendangen Make-Up som gavs på Turbinhallarna 2001.
Och nu avslutar alltså
Kenneth Kreutzmann sin dansteatertrilogi med Das på Aveny-T där han tar med
publiken in på en handikapptoalett i en europeisk huvudstad, som mycket väl
skulle kunna vara Berlin.
Här skådar vi in i en slags underground-toalett i mer än en bemärkelse, där
diverse märkliga och handikappade existenser dyker upp.
Det råder som
vanligt inte någon brist på fantasi i Kenneth Kreutzmanns nya verk, där han
i likhet med Make-Up har lierat sig med manusförfattaren Ida Marie Rydén.
Tillsammans har de skapat ett dansdrama, som programförklaringen till trots:
”Att fokusera på den alltmer växande tendensen att till att sträva efter
yttre perfektion, istället för att se till inre kvaliteter”, sällan blir
särskilt djupsinnig, utan istället lägger tonvikten på det farsartade och
äventyrsromantiska. Och det hela är mycket underhållande.
De olika karaktärerna är med sin dans, sina rörelser och mimik mer
spännande, än det överordnade trekantsdramat mellan den lama
operasångerskan, hennes beskyddande assistent och väktaren, som båda
kvinnorna blir förtjusta i. Och på samma sätt som i de två föregående
delarna av trilogien är det imponerande hur enbart fem aktörer kan gestalta
de cirka 25 olika personligheter som passerar revy.
Bo Madvig är helt suverän i sina olika roller, antingen han är en elak
pyroman och langare, maskulin hantverkare, transvestit i högklackat eller en
distingerad gentleman med lösa proteser överallt. Och helt suverän är han
som den sexuellt utnyttjade spastikern, som får uppleva lyckan i en
fantastisk duo med den ekvilibristiske hip hop-dansaren David Boyd i rollen
som skinhead.
David Boyd dansar sig igenom en LSD-trip med kraftfulla
flygande break-rörelser och bästa showstil gestaltar han super-dragqueen i
rosa outfit och högklackat.
Sångerskan Karin Norrinder, som i likhet med dansaren och skådespelaren
Therese Glahn, har varit med i samtliga delar av trilogin, är behagligt och
rörande uttrycksfull som den lama, livströtta operadivan i rullstol, som
brister ut i en vacker fransk aria, när hon minns hur det en gång var under
hennes glansdagar.
Norrinder är också härlig både som änkan, som släpar runt på en urna med
stoftet av sin döde man och som strakbent utvecklingsstörd.
Föreställningens verkliga häxa är operadivans till synes varande trevliga
assistent som görs av Therese Glahn, som även gestaltar den fallna
grevinnan som i slutet av karriären blivit poseringsdam. Hon gör även den
lustiga och chicka konstnären i rituellt kroppsmåleri.
Vidar Hansen är charmerande som omsvärmad väktare med tufft yttre och mjukt
inre som blir helt oemotståndlig när han brister ut i käcka hopp som flörtig
transvestit iförd plisserad kjol.
Man skrattar mycket i den mycket underhållande föreställningen Das och Rikke
Juellund, som har arbetat som scenograf i trilogins alla delar, har än en
gång skapat väl fungerande ramar för Kenneth Kreutzmanns fysiska teater med
smutsgröna kakelväggar.

Vibeke Wern