Danshappening på Norrlandsoperan

Under veckan som var återvände många av Umeås unga
danskonstnärer som annars är verksamma runtom i världen, för att tillsammans med de dansare och
koreografer som fortfarande är kvar i stan laborera och samtala om konst.
Dansens hemvändarvecka Umeå Dansar med fler knöts så
ihop under lördagen den 17 september med en offentlig föreställning
i tre akter.

Kvällen började med Kajsa Sandströms Rabbit hole
2.0, ett samarbetsprojekt kring film, rum och dans som
påbörjades med de två klasskamraterna Gilles Fumba och
Domenico Giustino samt scenografen Shizuka Hariu under
studietiden på PARTS i Bryssel och som därefter har
byggts ut undan för undan.

En vit skärmkonstruktion bestående av ett antal
väggpartier som går att styra ihop i olika
konstellationer används för att skapa olika
rumsrelaterade effekter. På väggpartierna projeceras
flera inslag av videomaterial där dansarna filmats i
olika typer av utrymmen och situationer.
Kameran hjälper i sin
tur till att väcka synvillor där upp/ ner,
stor/liten och inte minst tyngdlagen utmanas med
humorns distansierande hjälp. De filmiska synvillorna
överförs via ett kryphål i ena väggen till dansarnas
aktivitet på scenen, där de empiriska sanningarna
hela tiden utmanas.

Rabbit hole 2.0 har en intressant kärna där
paradoxer jämförs med en
verklighet som inte följer någon logik och av den
anledningen uppfattas som ofattbar eller magisk av de
flesta. Det är därför synd att mycket av den
här kärnan går förlorad när balansen mellan live- dans
och projektioner inte riktigt stämmer, varken i den
linjära kombinationen eller i omfånget.

Projektionerna dominerar på bekostnad av dansen. En
hel del behöver konkretiseras i Rabbit hole 2.0, som
å andra sidan faktiskt är en föreställning som inte
är helt färdigrepeterad utan befinner sig i ett
utvecklingsskede.
Den andra akten bestod av det som man i
scenkonstvärlden brukar kalla för ett showcase. Ett antal kortare, från varandra fristående
koreografier som visas på rad. Ett showcase kan ha
många olika funktioner. En sådan kan vara att ge
en bild av vad olika danskonstnärer jobbar med för
tillfället och på så sätt få en chans att sätta dem i
relation till varandra. I det showcase som visades i
lördags var det Umeårelaterad dans- och
koreografi som stod i centrum.

Spännande var den underström av kvinnors
förhållningssätt till verkligheten som bildade något
av ett sidtema.

Anja Arnquists Spår inledde Showcase- sviten med en
rörande berättelse om den smärta som ofta samexisterar
med den grå vardagens monotona sysslor.
Hip hop
gruppen Beef Noodles visade stycket Sorkfeber som tidigare visats under våren. Moa Hanssen och Mirjam Klebel satsade på
ett kärlekstema i nonsenstappning, uppbyggt på
fragmentering, förskjutna betydelser och ironiska kast
där Klebel dansar trash och Hanssen pratar i en mick
som hon hela tiden fumlar med.

Björn Säfsten iscensatte ett happening i baren under
den andra pausen, där långt ifrån alla i publiken
hängde med på noterna. Herrarna Nilsson och Söderberg
i Ume DansKompani framförde därefter Anteckningar
1972, ett stycke där en film om två hundar som rastas
ställs mot det dansarna själv skapar i scenrummet på
varsin remsa vitt papper.
I To be here av Tove
Skeidsvoll ges en kärleksförklaring till en älskade
med publiken som vittne.

Bland alla dessa koreografier var det framstod Emilia Adelöws
Private Rooms som det mest intressanta. Till brädden späckat med
dynamik, med den norska dansaren Guro
Rimslåtten som med kontrollerade rörelser kastar sig runt i
ett vardagsrum, i ilska, lusta och vanmakt. Det är
så här hon skapas – det kvinnliga objektet. Det är
skickligt och det är angeläget.

Det sista inslaget i lördagskvällens mastiga
dansprogram är den labbrapport som jobbats fram av
dansarna i nära samarbete med några av konsthögskolans
elever.
En äggklocka längst fram på scenkanten räknar
ner minuterna som dansarna och konstnärerna har till
sitt förfogande. Dansarna gestaltar en slags
improvisationssituation där man jobbar enskilt, i par
eller i grupp med uttrycksformer och beröring.
Konsthögskolans elever har i sin tur gjort en
videoinstallation som simultant med den pågående
dansen visar sekvenser ur det veckolånga labbet,
vilken i texter och bilder reflekterar över dansens
arbetsprocess. Labbrapporten är således en
föreställning om hur ett danslabb kan se ut.

Full av intryck och med en stark känsla av att det
är någonting märkvärdigt som publiken fått ta del av
lämnar jag NorrlandsOperan!

Ann Tomic