Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 20 september 2020

Med dödsångesten som livsledsagare

2005-09-04

Fakta:

Namn: Jeg er kun skindød
Koreografi: Kirsten Dehlholm
Musik: Manos Tsangaris
Ensemble: Hotel Pro Forma
Plats: Christiansborg Ridehus
» http://www.hotelproforma.dk

En välsjungande radiokör intar en central plats i Hotel Pro Formas nya
föreställning Jeg er kun skindød, som genom sina bilder blir ett spelrum
för vars och ens egna H.C. Andersen-associationer.
Döden är väldigt närvarande i Hotel Pro Formas nya föreställning om H.C.
Andersen. På samma vis måtte det ha varit för diktaren, som i skräck för att
bli levande begraven alltid hade en lapp liggandes på sitt nattygsbord med
orden: Jag är bara skendöd (Jeg er kun skindød). En sentens som andast såväl
ångest som galghumor, och som Kirsten Dehlholm mycket påpassligt har gjort
till titel för sin nya föreställning, som uruppfördes i Köln i april och sedan nått fram till Christiansborg Ridehus i Köpenhamn.
Här sitter publiken bänkad längs den ena långsidan och har utsikt över en
28 meter lång landskapsbild sammanställd av 32 bilder i naturlig storlek,
som på en smart sätt kan byta plats med varandra. Och det är denna bildserie
av gamla landskapsteckningar med borgar, fyrtorn hästar och människor som
bildar fonden för Hotel Pro Formas 80 minuter långa resa in i H.C. Andersens
ångestfyllda men också reslystna liv.
Som så mange gånger tidigare hos Hotel Pro Forma är det först och främst
tablåer och musik och i mindre utsträckning ord som konstituerar
föreställningen. Men vi hör dock både i tal och sång korta fragment på
danska, tyska och italienska ur H.C. Andersens dagböcker.
Fragment, som
kretsar kring död, ensamhet och smärta, inklusive den väl dokumenterade tanvärken, som publiken får rent fysisk
förnimmelse av genom Simon Stockhausens skärande och precisa elektroniskt
manipulerade ljud.
Performern Nina Steen med sin lilla spinkiga kropp i den stora och länga
kavajen har en stark utsträlning i sin tolkning av H.C. Andersen. Grymma och
smärtsamma är hennes skratt och grimascher, som visar upp några fula svarta
tänder och kroppen är sorgsen bland annat när den utför balettattityder, som
vi känner väl till inte var tillräckligt bra för att ge H.C. Andersen jobb
på Det Kongelige Teater.
Musiken till de 14 sångerna av Radiokören som befolkar det långsträckta
rummet likt vita statyer, som kommit till livs, är komponierad av Manos
Tsangaris från Köln. Lite för enformiga blir de utsträckta klangflödena av
tätt placerade stämmor, som inte minst gör föreställningens början en smula
glidande.
I gengälld bildar den unisont mässande sången och de gregorianskt
inspirerande melodilinjerna ett fint spänningsfällt med den överordnade
enkla estetiken och det är lustigt när små Andersen-citat som ”Mine
vintergardiner stinker af peber”
sticker fram i sången.
Radiokören, som är föreställningens fundament, klingar mycket vackert i
Ridehuset under Kaare Hansens säkra ledning. Och det är glädjande att lyssna
till den gulsminkade sopranen, som likt Den fula ankungen sticker ut från
flocken och till slut brilljerande skrider genom rummet med ett rep som både
kan representera en livlina och en livslinje.
Det fina med Kirsten Delholms föreställning är just att hon inte försöker
tvinga på speciella tolkningar över huvet på publiken, utan har en distans
till sitt material och med sina spridda nedslag i H.C. Andersens universum
ger spelrum för våra egna fia associationer.
Som när kören kommer in med
alla möjliga olika fåglar i handen och man själv kan komma att tänka på alla
de sagor där fåglar ingår (Näktergalen, Den fula ankungen, De vilda
svanarna
)
Det är helt sant och visst att Hotel Pro Formas bilder är några av dem som
kommer ha etsat sig fast på våra näthinnor när H.C. Andersen-året är ändat.

Vibeke Wern

Fler Föreställningar

Annonser