Hoppa till sidans innehåll
Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 23 juni 2024

Lycka till Bournonville

2005-08-30

Så var det över för den här gången. Den tredje Bournonvillefestivalen slutade med ett
födelsekalas som man sent skall glömma.
En fyra timmar lång galaafton på Det Kongelige teater där stjärndansare från världens alla hörn mött upp för att hylla den världsberömde danske balettmästaren på självaste 200-årsdagen den 21 augusti .
Som slutkläm delades det ut små vodkaflaskor till alla i publiken och medan Det Kongelige Kapel stämde in i födelsedagssången, hurraropen ekade och vodkan tömdes, samlades alla de inbjudna dansarna tillsammans med Den Kongelige ballet på scenen för att hylla en av Danmarks nationella stoltheter.
Är det inte i första hand tack vare de skickliga dansarna som dessa baletter kunnat fortleva ända till idag? De förtjänar en extra hyllning!
Aftonen inleddes med ouverturen till Yrsa av J.P.E. Hartmann. H.C.Andersens och Bournonvilles jämårige kamrat som stått för så mycket av musiken till både H.C. Andersens respektive Bournonvilles uppsättningar och som då var en av de ledande kompositörerna i Danmark. Olyckligtvis bortglömd i allt jubileumsfirandet.
Men allra först var det eleverna från balletskolan som inledde aftonen med några av de berömda stegen. Liksom för att värma upp innan det hela satte igång. Två verk hade skapats speciellt för denna afton. Först ut var Pär Isbergs koreografi med den lite svårtydda titeln Söndagen den 3 september 1843 – den lär syfta på ett av de berömda mötena mellan H.C. Andersen och Jenny Lind som just den kvällen lär ha ätit middag hos Bournonville. Av denna middag blev det en modern koreografi dansad i trikåer av Marie Lindqvist, Anders Nordström och Pascal Jansson.
Först såg vi dem upplysta bak olikfärgade ljusskärmar iförda biedermeierkostymer som de hoppade ut ur som skaldjur av något slag. Effektfullt och elegant till toner av Edvard Grieg.
När det är galaföreställningar går ju allt så fort att man knappt hinner leva sig in i en uppsättning förrän nästa tar vid. Inte bara dansarna är ju så helt olika, utan också deras sätt att framföra verken. Dessutom är deras kroppsspråk och linjeföring så helt väsensskilt att man svårligen på en så kort stund kan smälta hela detta bländande vackra dansfyrverkeri. Till slut ter det mesta sig som alltför snävt beskurna salongsvackra bilder som man bläddrar igenom i aldrig sinande takt. Det ger oss bara en vag förnimmelse, ett alltför kort ögonblick för att kunna tränga in i alla de nyanser som dansarna vill förmedla.
Förutom de danska världsstjärnorna Nikolaj Hubbe, Johan Kobborg och Lloyd Riggins kom Alina Cojocaru ( Royal Ballet ) och dansade ett pas de deux ur av Asthon tillsammans med Johan Kobborg. Musiken var av Strauss och stämningen lpåminde om Bournonvilles Blomsterfesten i Genzano så det var inte att undra på att applåderna blev extra långa. Men när stjärndansare som Marie-Agnès Gillot och José Martinez från Parisoperan serverade Balanchines Diamonds till Tjajkovskijs toner på ett mycket kyligare elegant manér verkade publiken bli lite besviken.
Lika iskallt perfekt tjusiga, men lite väl överdrivna bravurnummer, stod de båda stjärndansarna från Bolsjoj Galina Strepanenko och Andrej Uvarov för i den svarta svanens pas de deux ur Svansjön. Har den inte snart dansats ihjäl?
Lika briljerande, men utan känslor som berörde, dansade Paloma Herrera från American Ballet Theatre pas de deuxen ur Korsaren tillsammans med Andrew Bowman från Den Kongelige Ballet som fått hoppa in som ersättare. Hans lite mera mänskligt pojkaktiga närvaro – låt vara inte lika tekniskt perfekt framförd som sin partners – gav verket en befriande ungdomlig touch. Ibland kan man få för mycket av alla dessa virtuosa, tekniskt perfekt framförda tolkningar, där själva det konstnärliga uttrycket tappat udden.
Mest grep oss Neumeiers Kameliadamen från 1978. Till musik av Chopin lyckades Lucia Lacarra och Lloyd Riggins beröra med sin otroligt skickliga nyansrikedom hämtad från romantikens mest glödande dolda skatter.

Lika romantiskt, men på 1800-talsmanér, avslutades aftonen som sig bör med tredje akten av
Napoli som vanligt dansad starkt medryckande av Den Kongelige Ballet. Säkerligen en av de föreställningar som gjort Bournonville till ett världsnamn ända fram till idag.
Några dagar innan hölls ett symposium under temat Wanted: Bournonville dead or alive – Bournonville Past, Present and Future. Att språket var engelska berodde på att 90 % av deltagarna – tidigare dansare, koreografer, dansforskare… – helt enkelt inte var danskar.
Lite chockerande kändes det att sitta där och lyssna till alla dessa amerikanska specialister som verkade känna Bournonvilles verk både utan och innan. Men var fanns alla yngre danska forskare och studenter…?
Är det kanske så att Bournonville helt enkelt exporterats utomlands främst till balettlandet USA liksom för övrigt en mängd danska stjärndansare och att det i slutändan hunnit utvecklas till en dansk-amerikansk balettstil?
Jag frågade en av de amerikanska danskritiker som gjort så mycket för att göra Bournonville till ett så stort namn i USA, Clive Barnes. Han menade att min fråga absolut inte saknade intresse!
– Tacka oss för att han lever idag!, tillade denne idag åldrande man som rest hela vägen till Köpenhamn för att ännu en gång få få återse sin ungdoms stora dansupplevelse.
Ja må han leva ännu hundra år!

Ann Jonsson

Fler Nyheter

Annonser