Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 30 september 2020

Kulturkritisk performance

2005-08-08

Fakta:

Namn: Melissa is a Bitch
Koreografi: Ann Liv Young
Plats: Shauspielhause, Wien
» http://www.impulstanz.com

””

Efter föreställningen Melissa is a Bitch är spanjorerna som sitter bakom
mig i extas. Så många nakna tjejer hade de aldrig sett tidigare i en modern
dansföreställning. ”Are they Swedish?” frågar de högt.
När den New
Yorkbaserade koreografen Liv Young använder sig av nakna tjejer i en hel
timme på scenen så tillfredställer hon fler än killarna bakom mig. Hennes
verk är en samhällskritisk snapshot av världen idag. En av de skarpaste jag
sett på länge.

In på scenen kommer något som ser ut som en blandning av ett gäng
grönavågen-aktivister och resterna från MTV´s beachparty. I gröna sydvästar,
knälånga kjolar och nakna upp till så skumpar de fram med brösten.
I
händerna bär de plastakvarier med sköldpaddor och vandrande pinnar i. De
sätter sig längst fram på scenen i en lång rad, med ryggarna vända mot oss i
publiken. Alla utom Melissa. I sin pyttelilla gröna trekantsbikini placerar
hon sig istället längst bak. Väl där beordrar hon med ett högt skrik att
musiken ska sättas på. En ur ekogänget reser på sig, går fram till laptopen
och ur högtalarna kommer hög musik.
Melissas solodans är som tjejernas på
MTV, men höfterna rör sig i dubbel takt och rumpan skakas ännu mer. Varenda
litet höftvick överdrivs och det sexiga blir allt annat än sexigt.
Efter
sitt solo som vid det laget fått hela publiken att skratta, så sätter hon
sätter sig bestämt ned. Det är nu som Melissas bitchande börjar. Som en
allsmäktig gud bestämmer hon vad som ska hända på scenen. Det som Melissa
med sina order rekonstruerar är det kommersialiserade och översexualiserade
cocacolasamhälle vi lever i.

I Melissa is a Bitch målar Liv Young konturer kring de stereotypa idéer
som populärkulturen skapar: Den sexiga tjejen, den problematiska tonåringen
och de butchiga flatorna. Det som vi bugar och rättar oss efter. Hon
överdriver, förvränger och totalironiserar över dem alla. Två tjejer ur
ekogänget får klä av sig och hoppar upp på två gungor. I samma takt som de
unisont skriker till en osynlig pappa om hur jävla jobbigt det är att vara
suicidal tonåring och gå på college, så rör de sig i hackiga akrobatiska
rörelser, fram och tillbaka över gungorna.

Slutet är så träffande att det skulle kunna fungera som ett eget
performance. Den enda killen, bärandes violoin och helt naken, har fått den
symbolmättade rollen som näck. Med en tjej i knät, också hon spritt
språngandes naken, sätter han sig vid ett trumsätt som räcker honom upp till
knäna. Och tillsammans, som i den värst tänkbara versionen av Sikta mot
Stjärnorna
, sjunger och spelar de med till Oasis låt Save me. Och väntat
så sjunger hela publiken med. Alla fångas upp av den mysiga känslan.
Men det
är när musiken stängs av, och hela ekogänget går ut på scenen, som den
riktigt tragiska känslan uppstår. Kvar är bara Oasis dovt i bakgrunden, som
i ljudet från en radio. Liv Young lämnar oss med återblickar av ett samhälle
där Coca Cola och MTV har mer makt än allt annat. Det går inte att säga om
det är dans, teater eller performance konst. Men det spelar ingen roll.
Melissa is a bitch borde alla se. För det handlar om oss alla.

Josefine Wikström

Fler Föreställningar

Annonser