Raga med Rosas

Först blir allt kolsvart. Minuterna efteråt blixtrar scenen av
intensivt ljus och de nio bländande
vitklädda dansarna gör det nakna scengolvet till sitt till tonerna
från en indisk raga. Slagverken blandar sig med en melodiöst
penetrerande röst som ständigt förstärks intill bristningsgränsen. Till
slut vibrerar allt, musiken, dansen. Tonen är angiven från första
minuten.
I Raga for The Rainy Season Anne Theresa De Keersmaekers senaste
koreografi smälter allt samman, improvisationen, kompositionen,
musiken. Liksom uppgår i varandra för att låta rörelsen fånga energin
som uppstår i mötet dem emellan. Ett möte mellan det kända och det
okända där dansarna förvandlas till guddomliga väsen som alltmer dras
in i ett kaotiskt universum. Rörelserna dras ut, lika graciöst
förväntansfulla som musiken. Penetrerande som en polyfoni där de
melodiska linjerna klingar samtidigt för att sen vävas samman.
Just denna raga- som på sanscrit betyder atmosfär och färg – är en
hymn som uttrycker melankolin som regnet och väntan på det inspirerar
till.
De olika stadierna som föregår regnet, regnet självt uttrycks på
scenen med långa horisontellt utdragna rörelser, ett ögonblick av
oändlighet men också meditation. Plötsligt bryter en dansare sig ut,
följd av de andra vrider sig i konvulsiviska rörelsekonstellationer
eller bara kastar sig häftigt ned på golvet. En tredje tvekar otåligt.
Klädnaderna vecklar in sig i varandra, elegant svepande, lika sköra som
musiken. Plötsligt lägger sig lugnet. Sakta samlas dansarna igen,
kastar sig in magnifika ännu mer utdragna rörelser, som en vindpust, en
fläkt fylld av livskraft som griper oss i all sin fragilitet.
Efter pausen blir det till jazz av Coltrane A love Supreme som vi
får möta dansarna.
Här är det en quatuor med två män och två kvinnor som dansar till John
Coltranes legendariska musik. Också här är scenen lika bländande vit
som dansarna. För att tonerna från instrumenten skall kännas ännu
häftigare. Koncentrationen står på helspänn. Dansen är introvert,
suggestiv samtidigt som den andas väntan. Rörelserna är här också långt
utdragna, nästan rituella. Coltranes A love Supreme är liksom Ragan
vidunderligt vackra att lyssna till.
För att markera skillnaderna har de båda koreograferna, förutom
AnneTheresa också Salva Sanchis, en tidigare dansare i Rosas, tagit
fasta på linjerna – det horisontella ställs mot det vertikala – även om
melankolin i Ragan utvecklar en långsam utdragen dans så kan denna
kännas lika emontionnellt passionerande som det våld jazzen anspelar
på. Den kvinnliga rösten i ragan och de djupa tonerna från Coltranes
sax hinner lägga sig som ett slags osmotiskt tillstånd inte bara över
dansarna utan också över publiken.
En afton lika magisk som poetisk.

Ann Jonsson