Heldansk danskonst

”Oaktat att min far var fransk och min mor var svensk, är jag trots mitt
franska namn och mina fransk-svenska sympatier dansk till kropp och själ,”
skrev August Bournonville. Och att han är dansk som ett smörrebröd, det
tycker man i Danmark.

Men vad är det då att vara dansk? Just nu diskuteras en ”dansk kanon”, och
nödvändigheten av att känna sin egen kultur. I Berlingske Tidende ordnas
omröstning om vad som är dansk kultur. Medan unga kvinnor i slöja vimlar på
Ströget rullar vardagen på mångkulturell, global – och dansk.
Mytbildningen
mår fint, och detta jubileernas år kunde det behövas åtminstone en lille en
av idyllfobi, om man inte ska förminska konstnärer som Bournonville och
allas vår H C.

Samma år som H C Andersen föddes i Odense , 1805, föddes August Bournonville
i Köpenhamn. Hans far, Antoine Bournonville, var anställd vid Kungliga
Teatern, en fransk dansare som tjänstgjort vid Gustav III:s hovbalett, men
som efter mordet på den svenska kungen föredrog att stanna i Danmark. Om
Antoine blivit kvar i Sverige och lille August dansat fram på
Stockholmsoperan istället, skulle vi kanske kallat honom svensk.

Både far och son Bournonville var framförallt européer. De var delar av ett
finmaskigt nät av teaterfolk som rörde sig mellan Italien, Frankrike och
Ryssland. Att små länder som Danmark och Sverige kom att bli maskor i det
stora balettnätet, beror på starka och centralistiska hovkulturer som
önskade det ypppersta och det senaste vid sina kungliga teatrar. Som strax
kom att bli något mindre kungliga; den borgerliga revolutionen rullar fram
över Europa och både Sverige och Danmark blir konstitutionella monarkier, d
v s hybrider mellan parlamentariska demokratier och kungadömen vid
1800-talets mitt.
150 år senare fungerar det kungliga som ett symboliskt
garnityr, en pinsam historisk rest. Men sjävklart sitter drottning Margrethe
i sin loge och tittar uppmärksamt ner på oss i publiken innan ridån går upp
för såväl La Ventana som Napoli.

Tvåhundraårsjubileet för August Bournonville är mindre än H C:s. Men en
veckolång festival dansar igenom samtliga Bournonville-koreografier i Det
Kongeliges repertoar samtidigt som, lågt räknat, tre utställningar öppnats
och en mindre trave böcker utgivits om August B. De senaste 40 åren har han
blivit också en internationell kändis igen.
Under sin livstid var han
välkänd i Europa och gästspelade flitigt – på Stockholmsoperan mellan 1861
och 1865 – men efter sin död förblev han framförallt en dansk klenod.
Sedan
1970-talet har han upplevt en ny glanstid genom en sällsam svit väl bevarade
baletter, som ger en levande bild av hur den dans som vi senare kallar
klassisk balett såg ut ”från början”, d v s från 1830- och 1840-talen.
På
festivalen är inslaget från amerikanska ”balettomaner”, japaner och ryssar
påtagligt. Här kan man nämligen se hur balett såg ut när den var en del av
illusionsteatern, handlingsbaletter med rika inslag av mim. Innan virtuoseri
och högt uppdrivna tekniska uppvisningar blev allt mer dominerande.
Det
betyder att dansen ser behaglig och lättsam ut, frisk och glad med rundade
och låga armar, många och låga, luftiga hopp. Man skulle nästan kunna kalla
den skuttig, om det inte var så opassande i balettspråkets värld.

Och hur vet man att det var så det såg ut? Forskningsunderlaget är helt
lysande, ty Bournonville inte bara dansade, han skrev också. Dagböcker, brev
och lektioner och dansövningar i rytmisk piktur att gräva ur. Samt,
viktigast av allt, hans koreografier fortsattes att dansas. Den dansare, som
Bournonville kort för sin död utnämnde till en särskild begåvning, Hans
Beck, fortsatte att dansa de gamla kära Sylfiden, Napoli, Långt från
Danmark, Kermessen i Brügge. Han samlade Bournonvilles lektionsprogram och
grupperade dem med namn efter arbetsveckans sex dagar, jubileet har utgivit
hela härligheten som bok och DVD.
Där kan man tydligt se hur Bournonvilles
idé om en egalitär dans ser ut: män och kvinnor dansar sida vid sida och med
till stor del samma steg och hopp. Han, som i allt var en klockren
representant för romantikens stil på scenen, satte sig koreografiskt helt på
tvären mot de romantiska baletternas fokus på ballerinan.
På nymodigheten
tåspets och i luftiga tyllkjolar förkroppsligade hon idén om ett kvinnligt
väsen, gåtfullt, laddat, överjordiskt och drömskt. Bournonville ville
verkligen inte stillatigande bli en bakgrundsfigur som lyfte och stödde den
eteriska ballerinan.

I sina koreografier skapade han en lång rad manliga roller, lika intressanta
och drivande som de kvinnliga. Och typiskt för tidens politiska nya giv: de
handlade om vanliga människor, borgare, bönder, fiskare och deras kamp med
kärleken, livet och ödet.

För att bara ta ett enda nyp ur bokpacken, påpekar teater- och danskritikern
Mona Dithmer i antologin Dansen er en kunst att det folkligt festliga och
underhållande idag kommer i förgrunden på ett sätt som inte riktigt gör
Bournonville rättvisa. Hans avsikt var allvarsam, starkt präglad av hans
kristna tro och tidens syn på moral och dansens behov av respektabilitet.
Att Napoli handlar om sexualitetens starka kraft och övergången från flicka
till kvinna är tydligt, liksom att Sylfiden helt uppenbart handlar om erotik
och undermedvetenhet för båda könen.

Nutidens dansade betoning på Det Kongelige av harmoni och glada slut, av
humor, festlig mim och av brokighet är oemotståndlig och trivsam. Bubblande
av dansglädje svävar dansarna i lycklig balans mellan hög teknisk nivå och
innerlig uttrycksfullhet.

Det som gör Bournonville dansk och Bournonville-”stilen” speciell beror på
att man har gjort honom dansk genom att dansa honom in i en harmonisk och
humoristisk hörna, där man älskar att ”hygge”, trivas.
Bournonville, en
idealisk invandrare, blev dansk. Ändå räds man i detta land det ”utländska”,
fast man har ett så praktfullt exempel på hur bra det kan gå och hur
”danskt” det kan bli.

Margareta Sörenson

Artikeln är tidigare publicerad i Expressen 8 juni.

Fler Nyheter