Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 21 september 2020

Problem i Operabaletten i Stockholm

2005-05-21

Bråk i Operabaletten? Missnöje med chefen! Jag blir inte förvånad.
Sedan
1990-talet har ingen balettchef på Stockholmsoperan hunnit gråna på sin
stol, väl fått gråa hår. Tre, fyra år och sedan ut har varit modellen.
Ryckig repertoar och oro i lägret har blivit normaltillstånd.

Madeleine Onne, som säkerligen varit starkt pådrivande för förre
balettchefen Petter Jacobssons avgång, hamnar nu i samma skottlinje som
tidigare chefer Simon Mottram, Frank Andersen och Petter J. Dansarna sägs
sakna förtroende för henne som arbetsledare.

Det har aldrig varit enkelt och stillsamt att leda en teater. Så ej heller
en balettkår; dansarnas yrke präglas – ännu mer än skådespelarnas – av
sträng utsatthet. Lång utbildning, kort karriär och dålig lön brukar den
sammanfattas. Sönderkritiserade och supergranskade dansare framför speglar
och balettmästares argusögon har ofta bräcklig självkänsla. Kollegialitet
och sammanhållning perforeras ständigt av utplockning av solister och
stjärnor.

Begåvning och talang är inte exakt rättvist fördelade här i världen. Men ett
modernt danskompani måste kunna hantera uppodling av nya talanger och
vårdande av äldre på ett samtida sätt, utan elitism och klickvälde. Att
russinen ur operakakan arbetar ”vid sidan om” i det påstått helt fristående
kompaniet 59 o North är ingen lyckad personalpolitisk strategi.

En balettchef på Operan måste vara både klassisk, smal, modern och bred. Det
krävs konstnärlig mognad och självständig profil för att lyckas – samt en
god arbetsmiljö för dansarna. Det är dags för nytänkande när det gäller
ledning och balettkår. Den struktur som ärvts sedan Gustaf III:s tid är
ingen naturgiven ordning utan en kulturell konstruktion. Konstruera om!


Margareta Sörenson

Artikeln är tidigare publicerad i Expressen 20 maj.

Fler Nyheter

Annonser