Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

Den lille Havfrue med Cirkus Cirkör

2005-05-21

Fakta:

Namn: Den lille havfrue
Koreografi: Katrine Wiedemann
Ensemble: Kaleidoskop och Cirkör
» http://www.havfruen.nu

Hur många sceniska tolkningar av HC Andersens dramatiska äventyr Den lille Havfrue som man kommer att bjuda på i Köpenhamn under jubileumsåret är okänt. För mig var det nummer två i ordningen.
Efter Neumeiers fantastiska uppsättning på Operan som fortfarande rör om i känslorna och som alla klagar över att speltiden är otillräcklig – 8 föreställningar i maj och 6 återstående i september – var det nu tid för Kaleidoskopteatret i samarbete med Cirkus Cirkör – att visa sin tolkning.
Platsen de valt för sin uppsättning – Kedelsmedjen – kändes lika förtrollande och fylld av äventyr som en saga från Andersen. För att arkitektur är en upplevelsekonst som vilken annan kan väl ingen förneka inte minst här i Köpenhamn med sitt gigantiska nya Operahus som råkar ligga nästan vägg i vägg med Kedelsmedjen. Ett gammalt skeppsbyggeri i jätteformat, nästan med fötterna i den gamla dockbassängen och som ett under hittills lyckats undgå en identitetsdödande renovering. Hela området har lite av Arsenalen i Venedig över sig. Allt andas fortfarande av både svett och tårar. Precis som föreställningen..
Scenografen Martin Tulinius, som sedan åtskilliga år samarbetat med Kaleidoskop, har här skapat ett visuellt scenrum där de medverkande, samtliga från Cirkus Cirkör, för oss in i ett universum där känslorna ligger i muskelkrafterna och där trampolinhoppen, lindansen och repakrobatiken förmår att återge inte bara viktlösheten i havets djup utan också kärleken. Hur skall man lyckas att göra denna beständig? Är det möjligt eller bara en utopisk dröm?
Ungefär så verkar instruktören Katrine Wiedemann ha resonerat .
Liksom i Bournonvilles Sylfiden, som jag här inte kan låta bli att tänka på, finns hela romantikens uppfattning om människan som ett dubbelt väsen- bestående av själ och kropp som är skilda från varandra – åskådliggjord och där kroppen hindrar själen från att nå fram till det himmelska, där lyckan står att finna. Fascinationen för det erotiska stod högt i kurs då som nu.
Sylfiden hade premiär i Köpenhamn 1836 och vännen H.C. Andersen satt förmodligen på sin vanliga plats i det Kongelige teater. Året efter utkom hans Lille Havfrue.

Och liksom i Sylfiden finns hos HC Andersen en häxa som i Katrine Wiedemanns regi getts en central roll. Det är hon som dirigerar förhållandet mellan Den lille Havfrue och Prinsen, mellan livet här på jorden och det andra tynglösa universum som finns där nere. Liksom James i Sylfiden kastas Prinsen hos Andersern mellan dröm och verklighet tills han inte vet vilket ben han skall stå på alltmedan Havfruen tvekar att sätta kniven i honom. Man kan nästan beklaga att så inte blev fallet.
Wiedemann låter henne gå det patetiska ödet till mötes att förvandlas till skum. Precis som i sagan. Det är nästan så man blir smått förbannad på henne att hon inte tar saken i egna händer utan i stället låter offra sig alltmedan hon begrundar sin drömprins som efter en hektisk bröllopsnatt tillsammans med sin utvalda vilar ut på sin dubbelbädd. Samtidigt som Wiedemann verkar vilja frigöra sig från texten tvekar hon och det är just en av föreställningens svagaste sidor. Själv säger hon i en intervju i programhäftet att hon på alla vis ville förhindra att det skulle bli en sockersöt show i bästa Disneyanda. Men ytterligare en sådan slapp vi tack och lov.
Trots allt blir föreställningen en succé tack vare de skickliga artisterna som är både skådespelare, dansare, lindansare, repakrobater… på samma gång och i aldrig sinande takt.
För att sätta fart på det hela fordrades denna härliga energi som alla dessa skickliga artister delade med sig av på ett lysande sätt. Balansen mellan teknik, scenografi och estetik fungerar perfekt.
Själva scenrummet är avskalat för att ge plats åt artisterna. Allt det som händer på båtdäcket utspelar sig på ett trädäck som hissas upp och ned alltemellanåt. Mitt i denna finns en öppning
som utgör förbindelselänken mellan verkligheten och havsbottnen. Ett slags andhål genom vilket man försöker synliggöra både likheterna och skillnaderna i de båda världarna.
Trots att Havfruen fråntagits sina fenor och kan stappla sig fram har hon av havshäxan berövats sin röst. Prinsen känner sig delad för ibland finns hon där ibland försvinner hon bara bort. Så när en annan prinsessa dyker upp som han tycker liknar havfruen slår han till. Och havfruen dör ju inte riktigt utan får ju en odödlig själ och kan på så sätt leva vidare.
Visst är det en fantastisk historia om hur rikt på möjligheter livet egentligen kan te sig bara vi tar chansen att leva ut. För livet är ju inte bara omgivet av mörker och vidunder. Lyckan kan lura bak hörnet så det gäller att ta vara på den. Precis så tänkte väl Prinsen. Och den riktiga Prinsessan fick ju en odödlig själ så allt slutad ju trots allt väl. Och Andersen själv tog ju verkligen chansen och levde ut sitt liv fullt ut, den levnadskonstnär han ju verkligen var.

Havets viktlöshet fascinerade mest genom repakrobaternas oerhört eleganta spel. I inledningsscenen ser vi dem leka med tång som blir till havslianer alltmedan filmdukens
djupblå ton anger tonen. Havfruens systrar är både eleganta och lekfulla med sina sinnliga rörelser som ständigt påminner oss om att vi befinner oss i en fantastisk sagoberättares värld där allt är möjligt. Iförda vita trosor med spets bak guppar de runt på vågorna hängande i linor från taket eller så svävar de upp och ned som de skickliga luftakrobater de är.

Helt oförglömlig är Siri Hamaris tre meter höga vacklande havshäxa som verkligen lyckas med konststycket att plocka fram det kusliga och groteska som ju är så typiskt för Andersen. Bravo.
Böjartisterna Jenny och Sara Haglund liksom trampolinartisten med den clownlika utstrålningen, Anna Lagerkvist glömmer nog ingen i första taget. Det var hon som tillsammans med trampolinakrobaterna Andreas Falk, Emanuel Tiger och Olle Strandberg gäckade oss med sina alltmer vågade trampolinsaltomortaler som höll på att ta andan ifrån oss. En av föreställningens verkliga höjdare.
Mest applåder fick Havfruen själv Melinda Kinnaman liksom hennes drömprins, Dag Andersson. Ett obeskrivligt skickligt samspel som verkligen lyckades sätta fingrarna på alla livets mest ömma punkter.
Hela denna jättesatsning skall nu vandra jorden runt på olika gästspelsscener. Fyra år minst.
Efter Köpenhamn går vägen till Theater der Welt 2005 i Stuttgart, London…Till Dansens hus i Stockholm kommer den till hösten. Missa den inte.

Ann Jonsson

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser