Allas vår Pippi

Både ikon och pantertant. Med 60 år på nacken håller Pippi ställningarna och
sammanfattar en modern syn på barnet i det svenska folkhemmet. En folkkär
exportprodukt som alltjämt bevarat sin utmaning av det vuxna samhället.

Trots några hurtiga musikaler för mycket är Pippi en järnlady som mellan
bokpärmarna behållit skärpan. Allt Astrid Lindgrens roliga och i sig
revolterande språk får förstås tystna när denna älskade nationalskatt blir
balett på Operan, som inte sticker under stol med att här vill man bjuda
stort, festligt och folkligt för barn och deras vuxna.

Barn som ser en helaftonsbalett gör det sannolikt för första gången i sina
liv. Då blir Pippi Långstrump på Operan en generös, rolig och bildstark
introduktion av ett kapitel högst livskraftig litteraturhistoria.
Librettot
av Pär Isberg och Gunilla Roempke är en adekvat nerkokning av Pippis liv och
leverne. Den fastnar inte i anekdoterna utan tillåter sig att stanna upp och
utveckla det längtans-tema som är högst centralt i Pippiböckerna och
balanserar hennes starka jag och frihetslängtan. Redan klassisk Pippi-musik
har broderats ut av Georg Riedel och Stefan Nilsson och hanteras maffigt
under Anders Eljas taktpinne.

Koreografen Pär Isberg är en skicklig berättare och tablåkreatör, lika
lyckligt hanterar han inte den mer finstilta koreografiska kompositionen.
Men med en biträdande koreograf i Karl Dyall får ändå två dansande språk
mötas på scenen. Det bär frukt och den magra utvecklingen av till exempel en
änglamamma på tåspets glömmer man snart för en smältande duett för Pippi och
hennes efterlängtade pappa Efraim. Anna Valev i armarna på Andrey Leonovitch
blir en vacker bild av allt som dans kan säga utan ett ord.

Isberg har här arbetat med samma team som i fullträffen Nötknäpparen.
Bo-Ruben Hedwalls scenografi och Ann-Mari Anttilas kostymer i Torkel
Blomkvists makalösa ljus gör opera-Pippi till en scenisk totalupplevelse.
Från det prudentliga 40-talslivet i den lilla staden kastar skeppet
Hoppitossa loss och andra aktens inledande undervattensfärd är en härlig
resa in i teaterns möjligheter av dansande krabbor, svävande maneter och en
stavburen silverhaj. Kurrekurreduttön simmar i ett okänt hav, tropiskt,
blommigt och pärlskimrande.

På vippen att Pippi själv försvinner in i Söderhavskulissen, men nej, då
bryter hon arm med pappa Efraim och tar tag i Tommy och Annikas hemlängtan
och seglar hem.

På det hela taget är det en Pippi med sin anda och styrka i behåll. Och herr
Nilsson! Ruben Blad som diskret men tydlig livsledsagare sammanfattar fint
problematiken kring att stå i dådkraftens skugga. Subtilt, ut i den elegant
förda svansen.

Publicerat i Expressen 13 maj.

Margareta Sörenson