Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 29 september 2020

Verkligt, virtuellt och… quasi

2005-05-16

Fakta:

Namn: Umbra
Koreografi: Ilkka Kokkonen (konstnärligt lärdomsprov, TeaK)
Musik: Petteri Mård
Ensemble: Dans:Eero Vesterinen, Riku Immonen (Tanssiteatteri Täpinä)
Plats: Mediacentret Lume Studioscenen, Helsingfors

Umbra – som på latin betyder skugga – är Ilkka Kokkonens lärdomsprov från
Teaterhögskolans institution för danskonst och samtidigt Markku Nousiainens
slutarbete från Konstindustriella högskolans Media Lab.
I föreställningen
möter de två dansarnas (Eero Vesterinen,Riku Immonen) fysiska värld den
virtuella världen:
Genom en lucka i golvet kan man ta sig in i en annan
dimension; in i ett maskineri av rullande kugghjul där man i värsta fall
åker runt som Chaplin gjorde i Moderna tider, hoppar runt som Donkey Kong i
sitt spel, eller löper inne i ett kugghjul, som den stressade
nutidsmänniskan i det hyperteknologiska samhällets ekorrhjul.
Det handlar om (för här handlar det verkligen om; det är en dansad liten
berättelse) en uppfinnare och hans äventyr i teknologins och det virtuellas
världar, delvis förverkligad med animationens hjälp. Det förekommer
referenser till renässansmänniskan, geniet; som Leonardo Da Vinci som
fortfarande i en och samma person kunde inkarnera både konstnären och
ingenjören, ställd mot Chaplin-figuren; den bräckliga, milda, lutad mot sin
käpp; han som drömmer konst, men blir ett offer för det det modernas brutala
själlöshet och hårda tempo.
Nåväl, allt detta låter ju vackert, men med konst har denna
föreställning knappast att skaffa, åtminstone inte såsom Markku Nousiainens
och Anu Rajalas urpsungskoncept förverkligats. Det fysiska uttrycket i
föreställningen är så övertydligt att det för tankarna till barnteater när
den är som sämst. Referenserna till barndomens fantasivärld, till saga och
äventyrsberättelse är uppenbara, men tyder på en helt okritisk inställning
till klichéer och maner.Det samma gäller på de flesta andra områden i
föreställningen. Man har velat visa på det multimedialas alla möjligheter.
Och ok, det snurrar och det rullar och referenserna till olika fenomen inom
konsten görs med sådan braskande övertydlighet att publiken säkert inte
skall missa Konstnärligheten i det hela. Var blev poängen?
Referenser,
visst. Symboler, visst; Ett hantverk där varje maska görs synlig med stora
åtbörder, men därinunder?
Det vill se ut som samtidskritik, men med metaforer i
abstraktionsklassen ”människan och ekorrhjulet” kommer man ingenvart.
Kunde
samtiden kritiseras för något är det ju inte minst för den frekvens med
vilken saker upprepas i evighet, samtidigt som de marknadsförs som nya eller
(inom konsten) som nyskapande. Man försöker sig
här på samtidskritik, men
återger bara helt oreflekterat en form av trött quasikritik, som vi ändå
dagligen stöter på i media, och som vi bara nickar slött åt för att vi kan
den utan och innan. Det är den formen av ”kritik” som i själva verket
handlar om bekvämlighet; ett sätt att trösta sig själv och rentvå sina
händer: ”Ja, hå hå, så världen ändå är grym och så synd det är om oss alla.”
Men det är inte genom att få folk att sucka igenkännande som man förändrar
systemet (eller ens gör anspråk därtill).
Den som tror att den lärt sig receptet på att göra ett konstverk har
missförstått något grundläggande. Det känns bara som en alltför häftig ironi
i det här sammanhanget att föreställningen uppförs på ett ställe som heter
Lume (illusion, sken) och att föreställningen heter Umbra (skugga). Det här
är verkligen bara skuggan av och illusionen av…

Stella Parland

Fler Föreställningar

Annonser