Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Rörelsens egen kvalitet

2005-05-16

Fakta:

Namn: We Dream of Simple Lives
Koreografi: Örjan Andersson
Musik: Alva Noto, Steinbrüchel, Mitchell Akiyama, Pole,
Ensemble: Örjan Andersson Dance Company
Plats: Dansens Hus, Stockholm
» http://www.dansenshus.se

Örjan Andersson är en koreograf som sysslar med dans. I en tid när
performance och experiment med blandformer är mer regel än undantag känns
det befriande med någon som vårdar rörelsens egen kvalitet.
Anderssons nya
stycke We Dream of Simple Lives, som hade världspremiär på Dansens Hus i
tisdags, är en njutbar timme där dansen har en självklar, självlysande
kraft.
Det innebär inte att koreografen förnekar scenkonstens komplexitet. Tvärtom
står Jens Sethzmans ljus och scenografi i direkt relation till rörelserna.
Detsamma gäller den noggrant samansatta musiken. Örjan Andersson avlyssnar
den med kroppen, hans musikalitet förnekar sig inte heller denna gång.
I Sethzmans scenrum svävar en stor, rund skiva över det vita golvet och
fördubblar sig som skugga mot den vita fondväggen. Över huvud taget har
skuggorna en suggestiv roll i både koreografin och scenografin.
En
strålkastare sveper då och då som ett sökarljus, eller en elektrisk puls,
över den blanka, långsamt svängande ytan. Det är stillsamt raffinerat.
Mot det vita avtecknar sig svartklädda dansare. Jag är säkert påverkad av
genusdiskussionerna under förra veckans Teaterbiennal när jag ser öppningen
som tre kvinnliga förhållningssätt till omvärlden. Sara Åhmans måttfulla men
tydliga rörelser som försiktigt skär sig en väg genom rummet, Kristine
Natalie Slettevolds inkast från marginalen och Therèse Fredrikssons energi
som kräver sin yta på scenen.
Men Örjan Andersson har allmängiltiga anspråk,
hans undersökning av förhållanden mellan kroppar och rum sker i en mer
abstrakt, förhöjd dimension.
Jenni-Elina Lehto fullbordar den svartklädda kvartetten, som ömsom bildar
unisona tecken, ömsom låter individerna glida ut i markerade solon. Alla
rörelser har en avslappnad och organiskt följsam styrka, dansen känns
behaglig utan att någonsin bli banal och komplikationsfri.
Koreografins
mjuka precision bildar kontrast till renodlingen i scenografi och ljus, där
det kan blixtra till i rena ljuschocker, ibland med stroboskopeffekt.
Precisionen skärps ytterligare med Cilla Olsens entré. Denna dansös har
närvaro, teknik och utstrålning i en sällsynt kombination och skapar en
lyster på scenen som få – utan att förta ett uns av den övriga ensemblens i
sig fantastiska prestationer.
Cilla Olsens svart vita kostym följer Sethzman upp med tonade projektioner.
We Dream of Simple Lives får en gråskala att spela med.
Som ett sprakande
bloss bryter Dan Johanssons solo in. Han dansar rödklädd och mjuk i ett rosa
ljushav.
Men strax är vi tillbaka i glidningen mellan svart och vitt, där
dansarna med distanserad suggestion rör sig bland raster, kurvor och spalter
av ljus, allt medan vårt medvetande lyfter.
Örjan Andersson är väl värd Svenska Teaterkritikers Förenings nyinstiftade
danspris för 2004 som han mottog efter premiären.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 12 maj 2005.

Lis Hellström Sveningson

Fler Föreställningar

Annonser