Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Göteborgsoperans balett på Röda sten

2005-05-10

Fakta:

Namn: Push!2Left unsaid/Chameleon/mindspace
Koreografi: Nicolo Fonte/Itzik Galili/Regina van Berkel
Ensemble: Göteborgsoperans balett
Plats: Röda Sten, Göteborg
» http://www.opera.se

Göteborgsoperans balett är ute på missionsuppdrag. Efter höstens lyckade
turné i Västra Götalandsregionen, följd av väl mottagna gästspel i Europa,
är turen kommen till Röda Sten. Att förlägga vårens sista danspremiär där är
ett sätt att invitera ny hemmapublik, hoppas balettchefen Kevin Irving.
På kuppen har operans vd lärt sig hitta till Röda Sten. Fler lär följa i
hans spår, för det är en kväll med framåtlutad dans som presenteras i
Katedralen i Pannhuset. Den vanligtvis råkalla lokalen är uppvärmd – inte
enbart av de för dansarna nödvändiga värmefläktarna. Temperaturen stiger med
artisternas eget engagemang.
Push!2 är en sedvanlig trippel med start i Nicolo Fontes Left Unsaid, en
välövad repris från regionturnén. Sex dansare gör kroppen till en
förlängning av känslan i musikalisk symbios med gamle Bach. Virtuost nästlar
de sig i och ur varandras grepp, ibland riskfyllt balanserande på stolar där
fallet visar sig vara ännu en elegant balans. Närheten till publiken
avslöjar muskelspelet i detalj, åskådarna kan följa varje ansats och häpna
över lättheten i de svåra rörelserna. Ensemblen trivs i Fontes koreografi
och tur är det eftersom han blivit något av huskoreograf sedan Irving blev
balettchef.
Chameleon av den israeliske koreografen Itzik Galili, nu verksam i Holland,
är en underhållande bagatell. Sju sittande damer leker med kvinnliga
schabloner i allmänhet och balettflickor på rad i synnerhet. Koreografin
håller liv i Göteborgsbalettens dramatiska tradition med fyndigt fångade
gester och blickar, blandat med överraskande örelseutfall. Det är glädjande
att se hur väl dansarna tar sig an uppgiften. Stycket är för långt, luften
hinner gå ur variationerna, men det är ändå en uppiggande Sverigepremiär,
med John Cages musik som extra bonus.
För lång är också aktens sammanbindande video, en övertydlig hyllning till
dansen. De som sitter i salongen har ju redan övervunnit det första
motståndet. Till trendigt suddiga bilder hämtade ”från verkligheten” – där
operadansarna skymtar i vimlet – svarar en rad anonyma röster på frågan:
”Vad är det första du tänker på när du hör ordet dans?”
Kvällens foajévideo
med ögon i minimalistisk dans är desto roligare, glöm inte att titta på den!
Först i Regina van Berkels helt nya mindspace anar vi den verkliga
potentialen i operans närvaro på Röda Sten. Här handlar det inte längre om
att vinna ny publik genom att göra samma saker, fast i annan lokal. Istället
blir miljön en drivande del av uttrycket. Scenografen och ljussättaren
Dietmar Janeck öppnar det råa rummet, dansarna spränger den tillrättalagda
ytan (specialbyggt golv som skonar leder och ben) och tar betongen i
anspråk.
Tolv dansare jagar fram med rörelser där kroppen nästan mist sin
egen styrkraft. Med ryggen mestadels vänd mot publiken tecknar de ett
kollektiv av vilsna individer, ensamheter som fryser i utspejsade poser,
eller lyfter varandra som ikoner. Dansarna ger en bild av den desperata
förvirringen i vår tid, inte alltigenom effektiv, men utmanande. Vladislav
Delays mullrande musik känns hemtam i Pannhusets katedral och plötsligt
längtar jag efter mera, ännu råare dans av hela den skickliga ensemblen från
operan – det vore orättvist att framhålla någon särskild. Vad händer om en
breakare får koreografera åt dem nästa gång?

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 7 maj 2005.

Lis Hellström Sveningson

Fler Föreställningar

Annonser