Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 25 september 2020

Ta plats på scen!

2005-04-23

Fakta:

Namn: The Subfrau Acts
Koreografi: Akt 1: Arja Tiili, Akt II Sasha Pepelyajev
Ensemble: På scenen: Sonja Ahlfors, Ida L?ken, Lotten, Roos, Joanna Wingren
Plats: Premiär: 13.4 på Rastis, Nordsjö.
» http://www.subfrau.com

Det finns åtminstone ett öde som teatern delar med operan och baletten,
och det är att dessa konstarter genom sin repertoar kommer i direkt
beröring också med pjäser/koreografier/libretton från tider, då
könsrollerna sett helt annorlunda ut än idag. Det betyder inte att
det inte skulle finnas intressanta kvinnoroller, men också de mest
fascinerande av dem är ändå alltid i någon mån just kvinnoroller,
d.v.s. de handlar om kvinnans förhållande till mannen.
Tänk bara på
Medea eller på Ofelia eller på Nora i Ett Dockhem (om man talar om
teater). Dessa kvinnor avslöjar mycket om samhällets osynliga
hierarkier, som den stora dramatiken inte sällan problematiserar. Men
teater är inte bara dramatik, det är framför allt scenisk närvaro.
        Gruppen Subfrau undersöker vad som hittills bara sporadiskt
problematiserats på finländsk scen, och vad mainstream-kulturen pinsamt
länge undvikit. Scenen är nämligen den bästa av platser att
åskådliggöra och studera det sociala rollspel som könsrollerna bygger
på.
Dragen är den homosexuella kulturens glamorösa gåva till vår tids
teater också för att den problematiserar ett begrepp som scenisk
närvaron ur ett könsperspektiv.
        Drag King-fenomenet, som får specifikt feministiska förtecken,
är speciellt intressant, eftersom man kommer åt att peka på ett
maktproblem. En kvinna som spelar en man visar sig ta åtminstone
dubbelt så stor ”plats” på scen som då hon spelar kvinna. Och hur
skandalöst ofta skrattas det inte fortfarande på våra finländska scener
åt feminina män, medan maskulina kvinnor uppfattas som groteska? Mannen
i egenskap av kön är inte vitsig eftersom han är normen.
        Första akten av föreställningen The Subfrau Acts utgörs av Arja
Tiilis koreografi Stay with me. Här visar finlandssvenskan Sonja
Ahlfors, norskan Ida L?ken, svenskan Lotten Roos och
finlandssvenskan Joanna Wingren på den oerhörda effekten i att en
kvinna börjar agera som man.
De fyra skådespelarna avlade i tiderna
samtidigt NorMa, det Nordiska Magisteråret vid Teaterhögskolan i
Helsingfors, och grundade tillsammans med ytterligare fyra andra
skådespelerskor gruppen Subfrau inspirerade av en workshop med
performancekonstnären, dansaren och drag-kingartisten Diane Torr.
    Det står genast klart att vi har att göra med fyra skickliga Drag
Kings. Speciellt vad beträffar Joanna Wingren är könsförvirringen ett
omedelbart faktum. Och det är just förvirringen som är målet och det
mest intressanta i Dragen, d.v.s. detta att en människa plötsligt
upphör att vara sitt kön och på ett märkligt sätt lyckas ta sig över en
gräns, så att publiken varseblir hur mycket en människas kön faktiskt
påverkar vår uppfattning av honom/henne. Med andra ord; hur vi ”läser”
andra människor med deras kön som nyckel.
        ”Hiphopdiscomusicalperformancemix” menar programbladet att
Tiilis koreografi kunde kallas. Men trots en energisk början, små
pärlor då och då och innovativa stilistiska inlån från olika samtida
subkulturer sjunker intensiteten, dramaturgin håller inte och helheten
blir alltför lös.
 Tiili använder sig också av skådespelarnas egna
texter. De är smärtsamma och spröda skildringar av vad det innebär att
vara ung kvinna, men känns för narrativa och realistiskt präglade i
sammanhanget.
Helhetsintrycket i första akten blir otydligt och  
problematiseringen av könsrollerna kommer av sig. Det är till en början
rolig Drag, skicklig, men ändå utan en viss klangbotten; den
radikalitet
som Dragen tenderar ha i homosexuella kretsar.  Minoriteten har ett
perspektiv på majoritetens normverk, som är svårt, om än inte omöjligt
att efterlikna. Det sätt på vilket en homosexuell blir tvungen att
definiera sig i förhållande till majoritetskulturen för inte sällan med
sig en rätt djupgående insikt om könsstereotypierna i vårt samhälle,
vilket leder till en rikt florerarande kultur av ironi och subtexter.
Drag King-fenomenet är som sagt lite annorlunda, eftersom inte heller
kvinnan utgör normen. Men kvinnans roll i samhället är svårare att få
syn på än den homosexuellas, det finns årtusenden av färdiga modeller
för den, och att greppa dem i deras genomskinlighet är ett konststycke.
 
Andra akten, Papier Maché är koreograferad av den ryska regissören
och koreografen Sasha Pepelyaev. Han har liksom Tiili fått till uppdrag
att dekonsturera gender på scen, men närmar sig problemet från ett helt
annat perspektiv. Nu är skådespelarna klädda i gammaldags klänningar,
de
inleder med att försöka replikera i traditionella kvinnoroller – d.v.s.
sådana roller som kvinnorna ofta får på teatern – men drabbas av
konvulsioner och deras teater måste stängas.
        Pepelyaevs formspråk är som alltid sanslöst rikt, humoristiskt
och
innovativt. Han kommer med tvära kast, men bemästrar dem suveränt, och
arbetar hela tiden med mängder av intertexter. Han slår sönder olika
schabloner av kvinnan; den drömmande förälskade som skriver sina brev,
den sovjetiska arbetarkvinnan vid sin fana. Här finns allt från
slapstick till absurd humor. Scenografin/materialet -i detta fall
mängder av vitt papper – som är av så stor betydelse för Pepelyeav,
blir
åter en gång en genomgående tematik. Än blir det till kärleksbrev, än
till bröllopsklänning eller stoppningen i skådespelerskans mage då hon
blir gravid.
Också saxen är hela tiden ett närvarande elemet; kvinnan
som jobbar och jobbar på att klippa av banden till sin traditionella
roll och till sist förvandlar saxen till ett vapen.
        De båda akterna fungerar bra tillsammans, då Tiili gått in för
att undersöka ett fenomen som scenisk närvaro, medan Pepelyaev arbetar
mera med att bräcka schabloner. Tiilis utgångspunkt är kanske mera
radikal, men hon kommer av sig. Pepelyaevs säkra estetik, som verkligen
är Pepelyeav i hela hans härlighet, bär längre och chockerar med sitt
slut.

Något revolutionerande ur ett gender-perspektiv är det ändå svårt att
tala om. Det är en ganska snäll förställning. Fin och snäll och avsedd
för en bredare publik, som inte är van att läsa alltför svåra
subtexter.

The Subfrau Acts turnerar i Norden under våren, se turneshemat på hemsidan www.subfrau.com

Stella Parland

Fler Föreställningar

Annonser