Golf istället för prinsessa!

Det Kongeliges nya balett lider av stiltje i stimmen men Den lille Havfruens
utsatthet är lysanade gestaltad.

Att stången fanns som redskap i balettsalarna redan i början av 1800-talet
vet vi bland annat tack vare H. C. Andersen. Dansare var det första den unge
särlingen från Odense drömde om att bli när han kom till Köpenhamn och Det
Kongelige teater. Så vad är lämpligare än att H.C. Andersen på 200-årsdagen
får en balett i present av den danska nationalscenen. Att helaftonen
dessutom är balettensemblens debut på den nya operan på Holmen ger en extra
guldkant.
Uppdraget att göra ny koreografi av H.C. Andersens saga Den lilla Havfruen
gick till John Neumeier, den framgångsrike ledaren för Hamburgbaletten. Han
har själv ett förflutet vid Det Kongelige, redan i sin tidiga karriär, och
han hör till världens mest meriterade när det gäller koreografi i det stora
formatet. Inte minst har han en välutvecklad känsla för att omsätta
litterära förlagor i dans. Det kan behövas, för sagan om den lilla
sjöjungfrun är grym och ur dagens kvinnoperspektiv komplicerad.
Förväntningar och förutsättningar är alltså extraordinära. Och visst
försvarar Neumeier sitt rykte. Han tar som vanligt ett fast helhetsgrepp,
läser sagan som en historia om längtan efter att bli sedd och älskad och
betonar utanförskapet mer än den uppoffrande kärleken. Genom att lyfta in
diktaren Andersen som sjöjungfruns parallellfigur gör Neumeier hennes
självutplånande och uppfläkta smärta till könsöverskridande bestämningar för
tragiskt liv.
I prologen sörjer diktaren sin älskade vän Edward, som gifter sig med
Henrietta. Scenen utspelas på en båt, i en utskuren ruta i scenrummet,
nästan som på film. En laserlysande linje markerar havets yta och rörelse.
När Andersen följer sina tårar ner i havet – ger sig hän åt det
undermedvetna – stiger den lysande vågen, och få sällskap med fler. Det är
en elegant scenväxling.
Scenografin, även den signerad Neumeier, har inte
nappat på sagans detaljerade miljö, utan nöjer sig med några strikt
funktionella element och låter rörelserna berätta resten. Stilmässig spänner
koreografin från handlingsbalettens talande gester till modernt abstrakt
ekvilibristik.
Men hur dansar man i fiskstjärt? Neumeier ger jungfrurna vida byxor med
överdrivet långa ben som flaxar och snor. Mer säger armarna om rörelser i
vatten. Men det blir lätt lite stiltje i ensemblestimmen under ytan i första
akten, även om Lera Auerbachs överlastade musik där kommer bäst till sin
rätt. Havshäxans brutala våld mot jungfrun blir en bjärt kontrast med
obehaglig dimension då rollen dansas av en kraftfull man (Jean-Lucien
Massot).
Den stora dramatiken och bästa dansen finns i andra akten. Där får
Marie-Pierre Greve spelrum för sin lysande tolkning av den utsatta
sjöjungfrun. På skälvande ben gör hon smärtsamma erfarenheter i de omedvetna
människornas minglande värld. Hela den ömtåliga gestalten ropar: Se mig!
Men Kenneth Greves prins är vacker och aningslös. Han ser inte, utan väljer
golfen och prinsessan, medan sjöjungfrun och diktaren går under.

Lis Hellström Sveningson