Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Långt ute i havet dansas en saga

2005-04-18

Fakta:

Namn: Den lille havfrue
Koreografi: John Neumeier
Ensemble: Den Kongelige Ballet
Plats: Operaen på Holmen
» http://www.kgl-teater.dk

”Långt ute i havet är vattnet så blått som bladen på den vackraste blåklint och så klart som det renaste glas” börjar H C Andersens Den lilla sjöjungfrun. Och långt ut i vattenkanten dansas nu denna saga, så havsblå och så smärtsam, som bara Andersens sagor kan vara.

Det har lyckats Det Kongelige Teater i Köpenhamn att få John Neumeier att göra en helt ny koreografi till Andersens jubileumsår. Med helt ny musik. Och i det helt nya operahuset på Holmen, Henning Larsens magnifika byggnad som nästan smyger ur vattenytan.

Man kunde tänka sig henne simma strax utanför, den lilla sjöjungfrun som upptäcker människornas värld, förälskar sig i en prins och offrar allt för att få bli människa. En helaftonbalett är i vår tid en sällsynthet, men John Neumeier är en skicklig berättare, som också vågar tolka och ompröva det han berättar. Och det som gör denna dansade berättelse minnesvärd är just den lilla sjöjungfrun själv.

Alldeles intill henne rör sig en annan figur, som inte finns i sagan men väl bakom den: diktaren. Vitsminkad och i skorstensrak hög hatt lägger ännu ett Andersen-porträtt ny symbolik till sagan om att vara fel, inte passa in, försöka omskapa sig själv. Medan Marie-Pierre Greve dansar en tunn, pappersvit och gripande sjöjungfru, blir Mogen Boesens diktare en laddad bild för både konstnärsskap och liv.

John Neumeier blandar stilar, världar och epoker efter behag, både när det gäller koreografi och scenrum och kostymer. Han lustmålar undervattensvärlden i flytande blått och förser alla sjöjungfrur med fen- eller fisksjärtsliknande långbyxor i fladdrigt tyg, och de lyfts av ”magiska skuggor” för att kunna röra sig vågrätt. De magiska skuggorna minner om japansk teaters synliga scenassistenter, och även den lilla sjöjungfrun och hennes systrar ser orientaliska ut. Uppe på skepp och land råder mondän nutid i marina uniformer och blanka aftonblåsor.

Koreografin anpassas efter det asiatiska i havet och det nästan musikalaktiga på land. Den anpassar sig och underordnar sig berättandets dramatik till den grad att den kan te sig en aning opersonlig. Underbarnet Lera Auerbachs musik är i samma anda, bruksmusik någonstans mellan Tjajkovskij och musikal med friskt lånade fraser från Weil, Vivaldi, Beethoven. Orkestern trakterar hon som en godisask med vackra glitterbitar.

Men desto mer unik är bilden av sjöjungfrun som försöker bli vad hon inte är tills hon går under. Neumeier har skapat en roll åt henne och åt diktaren med stort utrymme för teatral dans, eget uttryck och tolkning. Den lilla sjöjungfrun i rullstol ska jag sent glömma.

Recensionen är tidigare publicerad i Expressen 16 april

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser