Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 01 oktober 2020

H. C. och kärleken till teatern

2005-04-04

Fakta:

Namn: Pepparrotssoppaoch fyllt kålhuvud
Regissör: Lars Rudolfsson
Plats: Det Kongelige Teater, Köpenhamn
» http://www.kgl-teater.dk

Om man tar allt som är svart och krackelerat av sprickorna i H C Andersens
verk; om man tar det sorgsna och det obegripliga, om man för en liten stund
kan tänka sig att vända sig upp och ner, samtidigt som man sitter kvar (som
en silhuettklippt gubbe från H C:s sax), då är en afton med Pepparrotssoppa
och fyllt kålhuvud
en närande, men kanske inte lättsmält, spis.

Danmark firar H C Andersen så det knakar. De har en särskild begåvning för
det i detta land, men hur lätt drar inte dikter, sagor och teckningar och
liv och resor i ett enda huj iväg i resedräkt till Idyllien? Lars Rudolfsson
har satt en bromskloss under charabangen, lindat av Hans Christian
halsduken, hängt opp hatt och paraply på avsides krokar och rotat i botten
på kappsäcken.

Och han utgår från H C Andersens – inte alltid besvarade – kärlek till
teatern. En stor träteater står på Det Kongeliges vridscen. Bild, musik,
komediant-spel, mim och dans är Rudolfssons starkaste scenspråk, och med den
varma, träteatern som ett jätteinstrument slår han an en tonens teater av
soldater och balettflickor, bahyttdamer och sagoprinsessor. Ena stunden är
en saga som stoppnålen ”översatt” till en mänsklig duett för operasångare,
nästa är den ståtliga svanen vorden en nycirkusartist i vit kostym på slak
lina. Teman spinner sig i och ur varandra; två klarar sig dock alltid klart
lysande: kärleken och döden.

Varför Pepparrotssoppa? De två maträtterna, som är verkets titel, är hämtade
från en saga som beskriver hur en fruktansvärd storm härjar, hur den river
ner tak och fönsterluckor, barberarens mässingsskylt hamnar i en fönstersmyg
hos ett justitieråd och menyn i sin svarta ram från en kvarterskrog över
ingången till en teater med sitt ”Pepparrotssoppa och fyllt kålhuvud”.
Upp-och-ner-vända världen på Andersens förtjusta vis. Och närheten till en
drastisk, men stillsam humor och en slags absurdism blir en partner i Lars
Rudolfssons möte med H. C.

Teater, teater, sång och dans och mycket musik, Savannah Agger samplar och
mixar och lånar friskt. I ett generöst flöde av operakör och
nycirkusartister får de textbaserade partierna lite svårt att hålla nivå med
bildmakeriet. Ett lugnt och eftertänksamt tempo har valts, men det avslöjar
ibland en lite för tunn tråd i några textpartier.

Men en tråd som inte brister är teaterns, och döden spelar alltmer
huvudrollen i detta säregna drömspel eller teaterlek eller kaleidoskop. Det
är döden som är vår reskamrat och vår skugga. Och hur vackert alla himmelska
avsked kan tänkas, vill vi ändå vara kvar och leka teater.

Recensionen är tidigare publicerad i Expressen 2 april, 2005

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser