Den starka Tatjana

Det var med viss bävan jag begav mig till Stockholm och Operan för att se om baletten Onegin, en föreställning som jag såg för drygt tjugo år sedan. Skulle något eller någon i den kunna förtrolla, eller snarare knocka publiken, på samma sätt som Astrid Strüwer gjorde då?

Onegin skapades av John Cranko för Stuttgartbaletten 1965 och 1976 fick Kungliga baletten, som första utländska kompani, studera in föreställningen. Sedan dess dyker den upp då och då upp, med nya dansare i rollerna. Den här gången är det Marie Lindqvist som gör Tatjana – det är den självklara huvudrollen, även om Onegin, som dansas av Dragos Mihalcea, står överst i listan.

Föreställningen bygger på Aleksandr Pusjkins versroman Jevgenij Onegin som tillkom mellan 1823 och 1832. I baletten är handlingens bärande element ett dubbelt avvisande, en grym beskrivning av kärlekens villkor. Det går också att läsa in politiska dimensioner i föreställningen, vilket är helt i linje med Pusjkins författarskap. Men någon bok behövs inte, dansens språk räcker och blir över. Cranko lyckas chockera mig igen! – i tre akter, eller två timmar och femton minuter, finns det inte en enda död punkt.

I Onegin iscensätts andra dimensioner än de strikt verkliga, det är fantasy om man så vill, romantic fantasy (som alla vet har romantiken sina vilda och mörka sidor). Tänker man så blir ett guldbesudlat rum som Kungliga Operans salong plötsligt attraktivt och mim i björkskog inte ett dugg konstigt.
Föreställningens mest magiska ögonblick är när Tatjana lockar fram Onegin ur en spegel och sedan dansar med honom i drömmen.

Cranko har arbetat med något som jag inser är sällsynt, det är roligt att se hans koreografi i en tid när man nästan glömt konsten att låta många människor kollektivt uttrycka en enda sak i stora mönster, nu snurrar människor runt sig själva i stället. Det kan tyckas föråldrat och hierarkiskt när kårdansarna håller sig stilla medan solisterna dansar, men det är också en välbehövlig andningspaus för de förstnämnda, deras stegsekvenser tar till och med andan ur den stillasittande publiken. Ögat följer villigt med i variationerna, de olika mönstren bosätter sig i kroppen, väven av steg för grupper om två, tre, fyra dansare blir en fartfylld diagonal som fortsätter långt ut i salongen. Inget är en slump, allt är koreografisk hantverksskicklighet – det handlar om att lägga flera stora geometriskt rörliga pussel på en gång. Dansarna lyfter sig över sig själva och besegrar Tjajkovskijs musik. Alla är inte lika bra, men alla gör sin del i helheten, det är spännande, man rycks med. I en rafflande balscen viker en vänsterflank undan när kärlekskriget trappas upp. I bakgrunden skymtar den svartklädde Onegin, vars öde är beseglat. Alla förstår att Tatjana är den starkare och man ryser åt hennes hämnd i sista akten.

Onegin spelas på Kungliga Operan t.o.m. den 14 april.

Astrid von Rosen