Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Musiken spelar huvudrollen

2005-03-18

Fakta:

Namn: RE: Tjajkovskij
Koreografi: Nicolo Fonte
Musik: Pjotr Tjajkovskij
Ensemble: Göteborgsoperans balett
Plats: Göteborgsoperan
» http://www.opera.se

Äntligen! Många har längtat efter en ny helaftonsbalett på Göteborgsoperan.
Nu är RE: Tjajkovskij – här med levande orkester, dansare i myllrande scener
och till och med inslag av tåspets i tyll. Upphovsmannen är Nicolo Fonte,
som med flera koreografier, både ur sin fatabur och med Follia, direkt
skapad för göteborgsdansarna förra året, visat en stil som dansarna trivs i.
Men ett berättande helaftonsverk handlar om så mycket mer.
Ämnesvalet är det inget fel på. Pjotr Tjakovskij hade ett livsöde som gott
räcker till en story. Och han lämnade massor av omtyckt musik att väja ur.
Svansjön, Törnrosa och Nötknäpparen utgör ju själva ljudbilden för balett.
Men Nicolo Fonte är återhållsam med balettmusiken, bara ett par avsnitt ur
Törnrosa återfinns i RE:Tjajkovskij. Desto större är provkartan på
kompositörens övriga musik: Symfonier, orkestersviter, sånger,
violinkonsert, stråkkvartett och skådespelsmusik i vackert klingande rad.
Orkestern har stor kväll under ledning av dirigenten Shuya Okatsu.
Nicolo Fonte tar musiken till både grund och nerv i baletten, och det ger
honom problem. Den dramatiska berättelsen är för osjälvständig, utan egen
linje och utveckling. Många av de hopplockade satserna har en längd som
koreografin inte förmår fylla ut. Handlingen stampar och står. Det gäller
framför allt första akten.
Efter en inledande rörelseglädje, den mylla som unge Pjotr växer upp i, med
marknad och akrobater, följer scener på hans väg genom livet. De är statiska
bilder utan berättande djup, men visst kan det ibland bli vacker dans.
Anandi Vinkens solo som den döende modern, till Cecila Vallinders sköra
barnsång, är både uttrycksfullt och koncentrerat. Och livet i luckan på
pojkarnas internatskola skildras alert och roligt. Det är inte bara sängarna
som står rakt upp när den manliga sexualiteten vaknar.
Markus Pysalls scenografi är mest blanka hängen för projektioner, ibland ger
en fris salongerna tidsfärg. Och melankoliska björkar verkar ofrånkomliga i
ryskt 1800-tal. Lourdes Frias kostymer följer den stiliserade miljön.
Efter paus försöker koreografin ta kommandot. Då släpper Nicolo Fonte den
berättande ambitionen och låter dansen återge känslor och tillstånd.
Föreställningen blir mer intressant.
Den mogne kompositören arbetar klädd i svart tutu, den klassiska tyllkjolen,
som här associerar både till framgångarna och homosexualiteten. Fonte
skildrar Tjajkovskijs kärlek till män mer som en växande, livgivande kraft
än som problem.
Slutscenen formas till ett vigt och vackert pas de deux
mellan kompositören och hans unga systerson Bob, en bejakande bögdans
omgiven av skimrande grönt.
Thomas Zamolo är en nyanserad och kraftfull dansör, att hans gestaltning av
Tjajkovskij inte känns som ett fullgånget porträtt ligger i koreografins
struktur. Han omges av andra män; Patrick Migas är lekfull vän och älskare,
David Wilde trogen favoritbror och Israel Aloni uppmärksam betjänt.
Fernando
Melo är lysande, elektrisk som den sista kärleken, Bob.
Kvinnorna glider däremot ut i kanten. Hustrun (Maud Liardon) förpassas till
en glasbur i fonden, där hon skuggdansar på avstånd. Heather Telford, i en
svårgripbar roll som mecenat, får mest dansa parallellt.
Mamma och lillasyster (Irene Joyce) inryms dock i kompositörens ömma dröm,
en rosa tåspetsidyll som fyller hela scenen.
Där visar Göteborgsdansöserna
att de fortfarande står elegant på tå, med klassisk säkerhet och skälmsk
ironi i god förening.
Men mer ska allt till för att göra en helgjuten
helafton.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten den 14 mars.

Lis Hellström Sveningson

Fler Föreställningar

Annonser