Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 30 oktober 2020

Svart svan på rosa hav

2005-03-14

Fakta:

Namn: Re:Tjajkovskij
Koreografi: Nicolo Fonte
Plats: Göteborgsoperan
» http://www.opera.se

Tjajkovskijs mest älskade balettmusik skrevs inom några år på 1890-talet: Svansjön, Törnrosa och Nötknäpparen.
Modernismen stampade redan i farstun och Tjajkovskij kan synas alldeles i otakt med sin tid. 40, 50 år ”för” sent skrev han de verk som än idag är stöttepelare för den klassiska baletten.

Koreografen Nicolo Fonte gör något nästan lika otidsenligt han: en berättande helaftonsbalett utan ironiska blinkningar och citat, utan abstraktioner och svårtydda tecken. Re:et i Re:Tjajkovskij är väl motiverat.
Fonte berättar, inte om kompositören Pjotr Tjajkovskij stora produktion och framgångar, utan om privatpersonen Tjajkovskijs liv, som var komplicerat med perioder av svåra depressioner och tidens intoleranta syn på homosexualitet. Tjajkovskij gifte sig med en kvinna, men levde med män och pojkar. Kluvenheten var hans (och många andras) överlevnadsstrategi, men också en börda.

Nicolo Fonte stöder sig på Alexander Poznanskys biografi Tchaikovsky The Quest for the Inner Man i sin balett, men lämnar frågan om orsakerna till hans död därhän.
Tjajkovskij dog av kolera, som han ådragit sig efter att ha druckit ett glas okokt vatten – med flit?
Detaljerna är oväsentliga i Fontes verk om Tjajkovskijs liv, som berättar med hjälp av miljöer och stämningar i hans liv. Fonte skissar, tecknar, målar, föreslår och prövar hypoteser i stället för att utreda. GöteborgsOperans balett är känsligt samkörd i brokigt marknadsvimmel, familjebilder och skolinternat runt en kompositör i vardande.

Koreografiskt befinner sig verket mitt emellan modern klassicism och ett lite friare rörelsespråk. Man kan associera både till MacMillan, Cullberg eller Neumeier. I synnerhet för de roller som finns i förgrunden kan ett mer distinkt, personligt koreografiskt språk saknas. Men helheten blir en alltmer tätnande bild av ett komplicerat konstnärsskap mellan tungsinne och upptåg. Och klokt nog dansas den egentliga huvudrollen av musiken.

Urvalet ur en musikalisk jätteproduktion är intressant, med bara en liten dos balettmusik, desto mer sekvenser ur sällan hörda sviter och sånger, första och fjärde satsen ur den femte symfonin, andra ur den fjärde. Aftonen blir mycket njutbar med GöteborgsOperans orkester, som under Shuya Okatsus ledning ömsom spinner som en belåten katt, ömsom tar pantersprång upp ur orkesterdiket.

Tjajkovskij, dansad av Thomas Zamolo, i svart tutu i ett hav av rosa svanar rymmer också humorns balans och ett lite galet överdåd som väger upp mot patetik, tvång, sorg. Den avslutande duon med den sista musan i livet, brorsonen Bob, dansad av Fernando Melo, bränner till som få andra sekvenser av denna bildsatta musikvärld.

Recensionen är tidigare publicerad i Göteborgs Tidningen 13 mars.

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser