Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Peers bilderbok

2005-03-11

Fakta:

Namn: Peer Gynt
Koreografi: Robert Wilson
Plats: Det Norske Teatret, Oslo
» http://www.robertwilson.com

Robert Wilson öppnar en norsk scen ut mot världen. Margareta Sörenson ser en
utom-nording damma av ett monument.

Det går långsamt. Det gör det alltid i Robert Wilsons teater. Det är
vackert, det är storskaligt. Det är det också alltid i Robert Wilsons
teater.

Fyra timmar tar det innan Peer Gynt slutligen återvänt åldrad och luttrad
till Solveig. På vägen hinner man tänka några gånger: ja, det går verkligen
sakta. Bild läggs till bild, rejäla black-out emellan, tysta svarta
scenandar anas knappt när de snabbt och svart placerar ett ensligt föremål
på scenen.

Men i denna sakta framfart växer ett saktmod fram som är både klokt,
kontemplativt och genomskådande. Det växer och ökar också i tyngd. Som
väldiga bilderboksblad i en ond saga vänds nya sidor fram. Henrik Ibsens
kritiska granskning av Mannen och möjligtvis också Det Norska går alltmer i
dagen. Brokigheten finns där i bondbröllop och trollpalats, men sjunker
alltmer tillbaka för dramats stomme, ett väldigt skelett som vitnar, blir
tydligt och gnagt in på benen.

Om Robert Wilson sägs ofta att han inte är intresserad av den enskilda
skådespelarens arbete och inte heller av texten. Det har aldrig varit sant,
och är det ännu mindre i denna Peer Gynt i ”omsetjing” av Jon Fosse till
nynorsk.
Här möter en mångkunnig skådespelarensemble, med gott om plats för
egen och personlig tolkning inom ramen för Wilsons regi och scenografi. Som
också skulle kunna kallas koreografi, skådespelarna har alla fått distinkta
rörelsescheman – ofta roliga, smarta, betydelsebärande och sammanfattande.

Peer Gynts roll har delats på tre skådespelare för ungdom, medelålder och
ålderdom. Henrik Rafaelsen, som spelat i Wilsons uppsättningar av Ett
drömspel och Tre systrar på Stockholms Stadsteater, bär skickligt spelstilen
i hela kroppen. Som en karikatyr får hans långa lekamen streckgubbens
rörelser, det vitsminkade ansiktet som pricken över ett pinnsmalt,
långsträckt i.

Peer Gynts plats i norska hjärtan är en annan än Strindbergs drömspel i
svenska. Strindberg är trassel, komplikationer och tvesyn rakt igenom;
omöjligt att en spela ens hans historiska dramer nationalistiskt. Peer Gynt
har blivit en nationalhjälte, fast Ibsen skildrar en undergång och en manlig
bekännelse: livet värt att levas finns hos kvinnorna. Det är en stor poäng
att en utom-nording dammar av lagrade hemma-måsten;
precis som i Drömspelet
äger bröllopet i Heggstad rum framför bilden av ett vitt lanthus som kunde
ligga i Texas. Men när det kommer till texten, är detta kanske Wilsons mest
traditionella uppsättning. Nynorskan får slå gnistor i urberget, texten
lever stark genom bilderna.

Scenen är vid som Hardangervidda, tom och öde som havet. Fonden lyser av
ljus och bild, blodrött och isblått, silhuetter och revor. Små, små är
människorna som rör sig i ett spel som för dockor och figuranter. Det blir
den viktigaste sidan i Wilsons tolkning: stor är världen, liten människan.
Tänk på det.

Recensionen är tidigare publicerad i Expressen 21 februari

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser