Liv i dödsbo – dödsboet lever
Det är nästan obarmhärtigt att kombinera en koreografi av Linus Tunström med
en av Johan Inger och låta dem bli helaftonsprogrammet Live.
Linus Tunström
har mycket, för att inte säga allt, att säga. Det har inte Johan Inger.
Linus Tunström, i pararbete som alltid med scenografen Ulla Kassius, riggar
en talande situation, en miljö som i sig är en värld av kommentarer och som
är så listigt ordnad att alltfler bilder, situationer, uttryck bubblar fram.
Dödsbo – ett rum där någon dött och där sju sorgklädda människor möts i
snyftningar. Men när den första salongsfäiga vågen av hulkanden har lagt
sig, väller annat fram.
Johan Inger är konstnärlig ledare för Cullbergbaletten sedan 2003 och tog
över efter de två ”gamla” cullbergdansare som lett kompaniet i nästan ett
decennium efter Mats Ek.
Cullbergbaletten är starkt präglat som ett
danskompani kring en koreograf, först Birgit Cullberg, sedan Mats Ek. Det är
verkligen ingen lätt sak att axla ledarskapet för ett sådant kompani.
Utveckla och förnya är givna uppgifter, men hur förhålla sig till arvet?
Johan Inger har valt att starkt prioritera sina egna koreografier, några
verk av Mats Ek finns alltjämt på repertoaren och har turnerat
internationellt. Inger arbetar gärna med en stor ensemble, men hittills har
det jag sett varit för mycket ”Ekiana” och överraskande osjälvständigt. Det
nya verket Som om följer mönstret för några av de verk Inger gjort för
Cullbergbaletten de senaste åren – det är nog framförallt kompaniets
färgstarka och personliga dansare som gör att det inte blir alltför vagt och
suddigt. En viss skicklighet att hantera ett stort flöde av många dansare på
en stor scen har Inger, men i synnerhet kombinerad med Tunströms vältaliga
Dödsbo ter sig hans koreografiska språk olyckligt blekt.
Linus Tunström är framförallt regissör för ”vanlig” teater, men en mycket
plastiskt arbetande sådan. I ett tidigare verk för Cullbergbaletten, Över
bord, visade han att han kunde tänja sin regi till koreografi. I Dödsbo har
han tagit steget till dansteater med hull och hår.
Sju dansare får arbeta
med ett rikt spektrum av sceniska uttryck för att skildra de många
motstridiga och inte alltid vackra sidorna av ett sorgarbete.
Humorn tittar
städse fram som en naken tå ur den svarta strumpan. Och dansarna är som en
enda kropp i ett verk som kliver direkt in i en fråga nästan alla kan
relatera till.
Den patetiskt folkhemska funkisbalkongen används som en bakre spegelscen:
effektivt och hjärtslitande bildsätts att känna sig utanför, att vara ensam
kvar inne när alla är ute. Enkelt, men slitstarkt och ett verk att dansa
länge för många.
Recensionen är tidigare publicerad i Expressen 5 mars.
Fler Föreställningar
