Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

Rasande rytmisk

2005-02-18

Fakta:

Namn: Rasande rytmisk skälvande skör
Koreografi: Lena Josefsson
Musik: Olov Helge, Charles Zawose
Ensemble: Kompani Raande-Vo: Robert Ngoroma, Laurent Mwalugaja, Peter Wallentin, AlexanderKaufmann, Alois Magwenya, Sara Ruddock, Sara LarssonMusiker på scenen: Peter Lagergren, Robert Ngoroma
Plats: dansens Hus, Stockholm
» http://www.dansenshus.se

Rasande rytmisk skälvande skör, det låter som en sammanfattning av Lena
Josefssons koreografi.
En känsla av programförklaring vilar också över den
nya föreställning som fått det betecknande namnet. Efter några år som
konstnärlig ledare, för dansinstitutionen Skånes dansteater och Orionteatern
(tillsammans med Lars Rudolfson), är Lena Josefsson tillbaka som fristående
koreograf och har samlat nya dansare till sitt eget Kompani. Raande-Vo.
Örebro är gruppens basort, men föreställningen Rasande rytmisk skälvande
skör har arbetats fram i Kristinehamn under residens hos Dans i Värmland. Nu
går föreställningen ut på turné inom Dansnät Sverige.
Det är inte bara sitt tidigare kompani Lena Josefsson låtit återuppstå, hon
återbrukar även redan existerande koreografi. Rasande rytmisk skälvande skör
är en omarbetning av verkenEtt paradis trängt (1993) och Siluett (1998).
På Orionteatern gjorde hon en liknande omtagning av stycket Utan Titel
(1999).
I en GP-intervju 1997 sa Lena Josefsson:
”Vi moderna västerländska koreografer ska alltid vara så extrema, så
speciella, egenartade, exklusiva och göra nytt, nytt, nytt hela tiden. I
Afrika är dansen sig själv nog.”

I det afrikanska förhållandet till dans har Lena Josefsson sin trygghet,
inspiration och särart. Det är uppenbart i de två verken, som båda är
viktiga i hennes karriär. Riktningen ligger fortfarande fast.
Frågan är om
koreografen rör sig framåt.
Första akten i den nya föreställningen består av andra delen av
paradisstycket – som Göteborgsoperan gav i sin helhet våren 2003. Det är den
starkaste delen, som också klarat tidens nötning bra. Temat, exalterade
förhandlingar kring maktens bord, är ofrånkomligt aktuellt och koreografin
har kvar både kraft och lyster.
Kid Janssons grova dräkter får uppviglande
stöd av Frida Johanssons vildsinta sminkning och det är fortfarande lika kul
att se kontorsstolarna tråda dansen. Ensemblen arbetar grovt och finstilt
med outtömlig energi, men diktatorscenen slarvas bort. Anna Wemmerts
ljussättning kastar den här gången störande skuggor här och där.
Ur silande bakljus smyger dansen fram i omarbetningen av Siluett. Robert
Ngoroma rör sig som vore han själva dess väsen. Men det känns som en snutt
jämfört med upplevelsen av hans solo i uruppsättningen.
Bantningen från
helafton för över tjugo dansare till en akt för sex har förstås krävt stora
kapningar och omstuvningar. Kontrasterna mellan den expansiva danseuforin
och de koncentrerade duetterna blir inte lika effektiva.
Någonstans i mitten
går stycket i stå.
Här sätts också fokus på de manliga dansarna. De är virtuosa och delar med
sig över kulturgränserna. Halva ensemblen har afrikanska rötter. Men de
kvinnliga dansarna, Sara Larsson och Sara Ruddock, känns orättvist bleka och
det skapar en del av förställningens hälta.
Musiken är mustig och drivande, även dansarna spelar trummor och marimba
mellan turerna. Ändå förmår inte rytmerna skaka loss Dansens hus
premiärpublik. Först som extranummer kommer skidåkandets afrikanska rytm
till sin rätt.
Det är nog en vink om att Lena Josefsson ska börja staka ut
nya spår.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 17 februari 2005

Lis Hellström Sveningson

Fler Föreställningar

Annonser