Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Dans utan huvud

2005-02-10

Fakta:

Namn: Headless – love on the other side
Koreografi: Su-En (Susanna Åkerlund)
Musik: Interaktivt ljudlandskap: Lee Berwick
Ensemble: Su-En Butoh Company
Plats: Norrlandsoperans Black Box, Umeå
» http://www.suenbutohcompany.net/

Först är det introduktion. Hans T Sternudd från Lund läser innantill ur ett
manus om butoh och Su-En.
Sedan blir det paus. Publiken får vänta i ett kalt
rum utan stolar.
Undertecknad går och köper ett glas vin men en kvinnlig
vakt med Norrlandsoperan på en banderoll över bröstet påpekar vasst att
vinglaset inte får tas med in i teaterrummet. Hon håller ögonen på mig och
upprepar sin anmodan när publiken släpps in.
Jag stjälper i mig vinet.
I teaterrummet sticker ett ilsket orangerött ljus i ögonen. Andra raden töms
snabbt. De som satt sig där byter plats för att undkomma ljuset.
Scenen är svart bortsett från ett svagt skimrande orangerött ljus till
vänster, från en övertäckt hängande lampa. Så tänds ett ljus till höger, en
stickande glödlampa, placerad på scengolvet. Den omringas av en
människokropp. Huvudet är täckt av en orangeröd duk, ögonen också. På
kroppen ett par orangeröda kortbyxor. Resten är naket. Men det är naket utan
att vara sexuellt utmanande, utan att väcka begär. Brösten hänger som
spenar. Kroppen är mager, man kan se revbenen. Den rör sig. Intar märkliga
ställningar. Utför extrema rörelser i varierande tempo. En mekanisk
huvudrörelse upp och ner återkommer som ett tema.
Den märkliga varelsen, det
är inte en människa längre det är något annat, ett djur, en fågel kanske,
förflyttar sig sidledes tvärs över scenen. Uppsöker ljuskäglan under den
övertäckta lampan. Smetar in sig i någonting svart och kladdigt. Det finns
där på golvet.
Den börjar flaxa. Kan inte flyga. Som en oljeskadad fågel, om det nu ska
föreställa något. Aktiviteten pågår länge. Varelsen, nu utlämnad och utsatt,
försöker bryta sig ut, det går inte, den faller pladask mot golvet.
Sedan upphör det. Varelsen återtar mänsklig gestalt. Tar bort skynket från
ansiktet. Drar på sig en klänning. Den är chick, silkig, slank. Också
orangeröd.
Hon, det är en hon, rör sig över ett rödorange rektangulärt
ljusfält längre bak på scenen. Som en röd matta. Hon går tvärs över scenen.
Sakta, konstigt. Allt tar tid. Hon vänder sig mot publiken. Äter på sig
själv. Sliter tuggor från armarna. Det är äckligt.
Börjar gå igen.
Aktiviteten tar slut. Föreställningen är slut.
Särskilt den första halvan,
fågelgrejen, gör ett djupt intryck. Varje rörelse är kontrollerad,
genomtänkt, men förvriden. Su-En har en gedigen grundträning och vet vad hon
gör.
Musiken eller ljudmattan är sadistisk och hård, ibland med inslag av rytmer
och av fågelläten.
Det är sådant här som kan reta kulturhatare till vansinne. En halvnaken
kvinna som kletar in sig i lera och utför sjuka förvridna rörelser. För att
sedan förvandlas till fin dam som äter på sig själv.
Låt de arga människorna
rasa. Su-En gestaltar hur människan offrar naturen för sitt välbefinnande.

Karin Kämsby

Fler Föreställningar

Annonser