Krut 2 i Skulpturens hus

Dansutställning låter som ett paradoxalt begrepp. Men kanske kan man kalla
det så när publiken kan röra sig fritt mellan dansstationer i olika rum.
I
helgen 15-16 januari var det dags för uppföljaren till 2003 års Krut i
Skulturens hus, Vinterviken. Då var det sju koreografer som gått en
vidareutbildning på Danshögskolan i Stockholm som ”ställde ut”.
Nu dök fyra
av dem upp igen med några nya och ett gammalt verk i de vackra rummen där
Alfred Nobel gång hade sin explosiva verksamhet.
En favorit i repris, även visas på Dansens hus, är duon Göran & Bengt, i
skepnad av Jukka Korpis och Mikael Strids brynjeklädda manskroppar i varsin
fåtölj. Ölen flödar i denna manliga intimsfär där publiken kan välja mellan
tre låtar: från Händel till James Brown. Och varje gång musiken startar
börjar Bengt och Göran att dansa: skirt som ballerinor eller tungt kavande i
mer apnära stadium.
Lotta Gahrtons idé blir i Korpis och Strids utförande
en träffsäker och samspelt, rolig upplevelse.

Annars är interaktivt deltagande från publiken inte alltid berikande för
dansen. Camilla Ekerlöf, Lotta Gahrton, Louise Kvarby och Anna Källblad vill
med Bli koreograf/Use me kommentera dansarens roll. Några dansare står
beredvilligt klara att följa publikens uppmaningar; premisserna är färdiga
rörelsefraser, ljud och positioner i rummet. Men resultatet blir ganska
vagt.
¶
Roligt däremot var att Camilla Ekelöf slipat formen sedan förra gången. Det
nya solot Loosing out för Anette Jellne har utsatthet som tema. I en kallt
silverskimrande vrå av den stora salen skapar dansaren fysisk friktion. Hon
rör sig som en slagruta mot omgivningen, ömsom utåtriktad, ömsom
trygghetssökande in mot hörnet. Skör och spastisk inför våra stirrande
blickar – som åskådare känner man sig medskyldig.

Voyeurismen i koncentrerad form intresserar Anna Källblad som placerat
dansaren Kerstin Abrahamsson i en liten ”black box” mitt i den så kallade
Katedralsalen. I det lilla rummet i rummet, designat Tove Axelsson, bjuds en
åskådare i taget på exklusiv ”private show”. En spännande idé, men
tålamodsprövande köbildande.
Fasettöga i koreografi av Louise Kvarby var också en överraskning. Förra
gången använde hon renässansen, madrigalen och pentagonen som
forminspiration. Nu kravlade två illusoriskt insektslika varelser hjälplöst
omkring i en sandlåda, med benen som trevande tentakler i det okända.
Det
var som att stirra ned på livet i ett akvarium eller ut i rymden. Vid ett
tillfäller reste sig Karolina Jackson och Anna Lord , nådde kontakt och
trasslade in sig i varandra. Därefter föll de tillbaka till ursprungsläget,
på rygg. Ett stycke Kafkaartad science fiction som påminner om livets
outgrundliga skörhet.

I filmrummet bjöds bilder av varierande suggestionskraft. Oredigerade
kompisfilmer är sällan roliga för utomstående. Konstnärsduon Bigert &
Bergström, däremot, vrider perspektiven antingen de filmar en dansare
underifrån (Johanna Klint i Two in one) eller animerar ett snurrigt
heroinrus (Niclas Sundför i Heroin Häng).
Lotta Gahrtons Under tiden
återknöt till livets uppkomst. Hennes runda mage i bildens fokus väckte
anspråkslösa reflektioner om väntan och längtan, matvanor och
karriärpåverkan .

Även om Krut 2 som helhet inte sprängde fram något riktigt nytt, så lämnar
”utställningen” kvar en sympatiskt pyrande rök från koreografiska
provskjutningar.

Anna Ångström